Vid gränsen fick vi betala en avgift och lämna in våra personuppgifter. På vägen stannande vi vid palatset Padmananbhapuram som i forna tider var residens åt Maharadjorna i Travancore. Palatset är Indiens största träpalats, byggt i teak, rosenträ och jackfruit och med fantastiska träskulpturer. Selma älskade att springa från sal till sal på det behagliga svarta golvet som görs med en speciell teknik av bla äggskal och kokosvatten.Väl framme i Kanyakumari är den viktigaste aktiviteten att åka båt till ön Vivekanda Memorial Rock. Ön är namngiven efter Svami Vivekanda, en Indisk-Hinduisk filosof som 1893 fick Hinduismen att bli erkänd som världsreligion, bland annat med hjälp av ett historisk tal han höll på det ekumeniska världskyrkomötet i New York samma år. Han blev förstås dyrkad som en hjälte i hemlandet och Memorial Rock som nu är en viktig pilgrimsort byggdes till hans ära 1970.
Vivekanda Memorial Rock (t.v) sett från hotellet
Vid biljettförsäljningen till båten möts vi av en oändligt lång, prydlig och vinglande kö. Vi konstaterar att till skilnad från Sydeuropeer så håller Indierna vad gäller kö-etikett svenska mått. Inte en enda person kan tränga in sig i kön för då protesterar folkmängden vilt och vakterna visslar i sina pipor. Det är speciellt mycket Nordindiska familjer i Kanayakumari denna helg. De firar Deepavali, en högtid som markeras i hela Indien men firas mest i NordIndien. Alla kvinnor är pyntade med jasminblommor i håret, t.o.m de allra minsta barnen och på kvällen är det fyrverkerier. Då vi äntligen köpt vår biljett uppmanas vi att springa till båten, roffa åt oss en flytväst och hoppa på båten, det är full kaos och enorm trängsel. Det finns ingen landningsbrygga heller utan man får hoppa på land. 
Det är en lite annan nivå på säkerhetstänkandet här än man är van vid... Väl på land möts vi av skylttexten "Each Soul Is Potentially Divine", (gott att höra eller hur? :). Vi får lämna in våra skor (man tar ofta av sig skorna här, ibland även då man går in i en affär eller restaurang). Sedan är det bara att traska runt och suga in stämningen. På ön finns ett tempel, meditationsrum och utsiktsplatser över de tre haven som möts just här; Arabiska Havet, Bengaliska Viken och Indiska Oceanen. Det kryllar av pilgrimer och indiska turister, inga andra västerlänningar syns till. Direkt då vi stannar upp flockas folk runt oss för att fotografera Selma. Selma är en smart liten tjej, hon vill ner på marken och börjar springa runt medan Indierna försöker fånga henne med sina kameror och mobiler. Det är kul en stund tills både vi och hon tröttnar på det hela. 
Utsikten är magnifik och kön till returnerande båten är så lång att vi också hinner få med oss solnedången. Vi trodde det skulle bli en lugn och meditativ upplevelse att besöka ön men det blev istället rätt hektiskt och utmattande... Samtidigt var ön en magisk plats med de tre mötande haven och allt folkvimmel - vår första upplevelse av en pilgrimsort i Indien (Bild ovan: Tre hav och en båt). Kanyakumari är lite som Geiranger, en enorm turistmagnet med allt som det för med sig, bla turistkrääsä i mängder, försäljare av alla de slag, olika kitschiga turistaktiviteter som att fotograferas på en vit häst med havet som bakgrund... (Men vel verdt et besøk! Red. anm.)
Nästa morgon vaknar vi kl sex för att få med oss soluppgången från vårt hotellrum med havsutsikt. Det är tyvärr molnigt men trots det är det igen hundratals pilgrimer längs med stränderna för att få med sig de första heliga solstrålarna. Och vackert är det...
På hemresan tar vi en avstickare till Suchindrutemplet (t.h). I Tamil Nadu får icke-hinduer gå in i templen till skillnad från Kerala. Detta blir – till vår stora förvåning - en av de absoluta höjdpunkterna på vår Indienresa hittils! Templet har en pyramidform och täcks av stenskulpturer. Männen måste ta av sig skjortan innan de går in och skorna tar alla av sig givetvis. Inne är det som en mörk labyrint med stora salar och långa korridorer med lågt i tak, stenskulpturer, brinnande oljelampor, blommor, lukter, olika guda-altar lite här som där, det är varmt och mörkt och folk överallt. Vi ser hinduer som ber, sjunger, sover, äter, matar sina bäbisar, hinduer som verkar vara i trans... Det finns inga stolar utan alla är utspridda på golvet och lutar sig mot pelare och väggar. Allt händer i templet, det känns som ett mycket naturligt rum där troende spenderar lång 
tid. Vi ser många riter som vi inte förstår... 
Vi ser också många målade hakkors-symboler (t.v) i templet, som vi får förklarat för oss är och har varit en urgammal symbol för elefantguden Ganesha, långt innan den blev adopterad och stigmatiserad av Nazisterna på 30-talet... Det största guda-altaret i templet är Hanumans (t.h). I Suchindrutemplet gestaltas Hanuman som en 3 m hög apstaty som Selma blir speciellt förjust i och hon ropar högljutt "Apina, Apina!" (apa på finska), men det gör ingenting, det finns så mycket andra ljud i templet och de Indiska barnen springer liksom Selma högljutt omkring. Vi går runt i en dryg timme och skulle vilja stanna kvar längre men minstingen i sällskapet gnuggar redan sina ögon...
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar