Serie: Eksotiske dyr

Idag: Indisk Kobra (naja naja)
I veckan fick jag omvisning i ayurvedasjukhusets terrarium där ormar tillhandahålls eftersom ormbett är vanligt och läkarna måste lära sig lite ormvett. Mannen på bilden var den stolta ansvariga ormskötaren som tre gånger blivit biten av en Indisk Kobra också kallad glasögonorm. Indiska Kobran har ett starkt nervgift som kan döda på mindre än en timme genom att förlama viktiga organ som hjärta och andningsmuskler. Som tur finns ett antiserum.  Likaväl lekte mannen obekymrat med den giftiga kobran ni ser på bilden. Indiska Kobran lever vilt i hela Indien, men vi har hittils som tur bara sett ickegiftiga ormar som ratsnake och vattenorm...bank i bordet! På sjukhuset däremot har jag sett många patienter bitna av Glasögonormen...

Ayurvedaveckan

Barnayurvedasjukhuset i Trivandrum

Denna vecka har jag varit på ett statligt Ayurvedasjukhus i Trivandrum. En spännande och också lite skrämmande upplevelse för en skolmedicinare som är van vid att allt skall vara evidence-based. Ayurvedans bevis för att den fungerar är enligt läkarna att den funnits i över 2000 år och fortsatt existerar och ökar i popularitet. Flera större statliga Ayurvedasjukhus håller på att byggas nu. Kerala är känt för sin högklassiga Ayurveda och här utbildas både Ayurvediska läkare, terapeuter, farmaceuter...

Här kommer en mycket förenklad beskrivning av Ayurvedan (som jag uppfattat den);

Ayurvedan kallas för science of life. Sjukdom är en obalans i kroppen/själen. För att bibehålla balansen/hälsan skall man leva på ett visst sätt. I de gamla texterna som Ayurvedan grundar sig på står i detalj hur man ska leva, tex gå upp före soluppgången, sedan yoga, stretcha och tömma tarmen. Man ska även bete sig på ett empatiskt sätt mot sin omgivning och äta viss sorts mat beroende på den kroppstyp man har. Om obalans uppkommer kan man återställa den genom att leva rätt, äta rätt etc samt genom medicinering med ört/plant- och mineralmediciner och vissa behandlingar. Vid gravare obalans kan så kallad Panchakarma terapi behövas. Obalansen i kroppen gör att slaggprodukter samlas på ett visst ställe och skapar sjukdom. Panchakarma terapin är 5 olika sorters rengöringsprocedurer (pancha=5) för kroppen för att bli av med slaggprodukterna och bli frisk. Procedurerna består av framkallning av kräkning, framkallning av diarre, tarmtömning, näsrengöring och åderlåtning. Vid tex astma framkallas kräkning då magen är närmaste organet till lungorna genom vilket slaggprodukterna kan avlägsnas. Tarmtömning väljer man vid tex nedre ryggsmärta. Framkallning av diarre väljer man vid sjukdom som omfattar hela kroppen. Åderlåtning görs tex vid eksem, då prickar man huden i hela eksemområdet så små blödningar uppstår och slaggprodukterna kan rinna ut.


Inför panchakarmaterapin förbereds kroppen ofta i en hel vecka med bla oljemassage för att slaggprodukterna skall samlas på rätt ställe. Patienterna ligger ofta på sjukhuset en hel månad för att genomgå flera sorters panchakarma och andra procedurer, ört/mineral-medicineringar etc. Enligt läkarna kan det mesta behandlas med Ayurveda men dess brister ligger i akutsjukvården och infektionsbehandling. Invånarna i Kerala väljer oftast först skolmedicin men om de inte kan få hjälp av den vänder de sig till Ayurvedan och tilltron till den är stor. Typiska fall jag såg på sjukhuset var personer med smärttillstånd, reumatiska sjukdomar, hudsjukdomar och stroke med förlamning och på barn-ayurvedasjukhuset fanns många fall av CP-skador, epilepsi och autism.



Man hugger trä som används i medicin

Det mest exotiska var apoteket på sjukhuset där mediciner tillverkades enligt uråldriga metoder, det kändes som att gå 2000 år tillbaka i tiden. Mina svenska kolleger tyckte det kändes lite som att komma in i en Harry Potter-värld, med alla dess mystiska miksturer och uråldriga texter på urspråket Sanskrit. Det var tjockt av damm i luften och en stark lukt av örter och trä. Män satt på pallar och högg trä till flisor med enkla yxor, en kvinna satt i en stor hög med kvistar och löv och sorterade dem, i ett annat rum kokades örter i enorma kittlar.

Trots att mycket inte är evidence-based, pågår det också forskning inom Ayurvedan, skall bli spännande att se vad som kan bevisas vara effektivt. Ett problem är medicinerna, man vet ju inte exakt vad de innehåller, men man försöker numera standardisera tillverkning och innehåll i större grad än tidigare.



Här tillverkas örtmediciner i stora kittlar

Professorn på sjukhuset ville ordna en behandling åt mig i ett av deras behandlingsrum för Ayurvedan kan även tillämpas som förebyggande och hälsofrämjande terapi. Många filmstjärnor kommer till Kerala för en månads total Ayurvedabehandling. Som tur slank jag undan, jag måste säga att jag är rädd för dessa örtbehandlingar och rengöringsprocedurer... De flesta turistayurvedasjukhus är dock någon sorts softvarianter där egentlig panchakarmaterapi ej utförs utan enbart de förberedande oljebehandlingarna etc. Jag testade en sådan oljemassage på ett turistställe. Ingen favorit kan jag säga, konstigt luktande örtolja hälldes litersvis över min kropp tills jag skvalpade runt på den hårda träbritsen medans två massöser synkront masserade min mage så jag nästan kräktes.



Träbrits som används vid bla oljebehandlingar

Är dessa Ayurvedasjukhus stora "placebo-slott" eller har behandlingarna någon riktig effekt...? Alla här verkar tro på Ayurvedan, tom skolmedicinarna. Flera av Ayurvedaläkarna berättade att de ej kom in på skolmedicinutbildningen och valde Ayurvedan istället vilket talar för att man kan tro på båda samtidigt. Jag träffade också flera gifta par där den ena var skolmedicinare och den andra Ayurvedisk läkare, vad dessa diskuterar över köksbordet skulle vara intressant att höra... De verkar dock komma väl överens :)

Glad första advent!

Hej! Hoppas glögin smakar! Vi har börjat pynta till jul och hängt upp fantastiska neon-julstjärnor i alla fönster! Juldesignen är lite mera vågad här...

Indiske perler

En veldig god ting med å ha langsomme dager i India er at man rekker å lese mer enn til vanlig, og vi har brukt tiden godt til å lese en del indisk litteratur mens vi ennå er her. For den som er interessert kommer her noen av våre beste tips til vinterens lesesesong! Alle bøkene nedenfor er veldig bra hver på sin måte, og gir fine innblikk i indisk kultur, historie og tankesett… en bra og underholdende måte å lære mer om dette spennende landet helt enkelt.

The God of Small Things av Arundhati Roy

The White Tiger av Aravind Adiga

Shantaram av Gregory David Roberts

Midnight’s Children av Salman Rushdie

I tillegg har vi fått veldig gode tips om boken A Suitable Boy av Vikram Seth – men denne har vi ikke rukket å lese selv enda.

God lesning!

En kveld med Anwar

Igår kveld bestemte jeg meg for å la jentene få en hjemme-alene kveld med lek og legging, mens jeg gikk på kino. Hadde hørt rykter om en engelskspråklig film på kinon i Vizhinjam - den lille fiskerbyen der Susanna har jobbet noen uker på vårdcentral.

Jeg tar en rickshaw til Vizhinjam i god tid og har tid til å smake på flere av de gode frityrstekte snacksen som serveres på gaten utenfor kinolokalet. Det har begynt å mørkne og det er mye liv i gatene. Jeg blir tilbudt marihuana bare to ganger - vet ikke om enslige, hvite gutter normalt sett bruker å være gode kunder? Vel, ikke denne karen...

Inngangsbilletten koster 35 rupees eller ca 3 kroner, og da sitter jeg på balkongen bak i lokalet under en behagelig vifte som surrer fra taket.

Filmen jeg har kommet for å se viser seg å hete Anwar (se traileren nedenfor, OBS noen litt voldsomme scener!) og er en ekte indisk Bollywoodsk action blockbuster med superstjernen Prithviraj som helten Anwar - en snygging som undercover forsøker å avsløre et nettverk av muslimske fundamentalister som liker å sprenge ting. At filmen skulle være engelskspråklig viser seg være en sanning med sterke modifikasjoner. Etterforskerne i filmen er de eneste som snakker engelsk - og det med en dialekt som er så high-speed og krevende å forstå at det tok mange minutter før jeg i det hele tatt oppdaget at det var det språket de snakket. Noen teksting finnes ikke. 95% av dialogen går på Malayalam, men siden dette ikke er en brain-twisterfilm går det overraskende lett å få med seg storyn for det...

Det er veldig underholdende å se indisk film - handlingen er veldig tett, soundtracket tungt og veldig bra(!) og de fleste filmklisjeer tas flittig i bruk. Spesielt hyppig brukes slow motion vs fast-speed effekten. Favoritt slow-motion sekvenser virker å være tøff-mann-fyrer-opp-en-røyk-og-skuler-argsint-mot-kamera-scenen eller gruppe-av-tøffe-menn-går-perfekt-side-ved-side-mot-kamera-med-solen-bak-ryggen-scenen... Selv om det er mye vold i filmen er det veldig lite skyting, mest slåssing. Og heldigvis for helten vår Anwar har hans motstandere en tendens til å alltid angripe én-og-én og alltid med et visst intervall, slik at han akkurat rekker å nedkjempe den første skurken, før den andre kommer løpende. Skurkene i filmen har også en tendens til å slå litt høyt på første slaget, slik at Anwar alltid rekker å dukke... Heldig for han...

Som alltid i indiske filmer er her også en kjærlighetshistorie. Midt i filmen (som egentlig utspiller seg i Kerala) - og totalt tatt ut av filmens sammenheng - befinner turtelduene seg plutselig i et Himalayalignende landskap der de i en 10 minutters tid danser og koser seg med tykke vinterpelser og andre kostymer. Morsom digresjon sånn midt i filmen... Også artig å registrere at når filmen er slutt, og istedet for rulletekst, så drar filmens kjærlighetspar igang med en musikkvideo som kunne vært hvilkensomhelst MTV hip-hop/pop video. Skal man være superfilmstjerne i India rekker det ikke å kunne teaterkunsten - man må også kunne synge og danse!

Alt i alt en strålende fin opplevelse en onsdagskveld.

Trailer:

En helt vanlig tisdagkväll i Kovalam

Bakom vårt hus, ca 50m bort, finns ett litet hinduiskt familjetempel. Det är en familj som äger och underhåller templet som är ett enkelt litet altare på en tom gård om ca 30 kvadratmeter med en låg mur runtomkring. Imorse vaknade vi kl 4 av högljudd musik och trummor. Musiken har fortsatt hela dagen och kulminerat i kvällens festival. Grannarna runtomkring har hjälpt till att pynta templet, någon har donerat bananträd, totalt stod det 10 bananträd med mycket frukt på tempelområdet. I träden hängde kokosnötter, blomstergirlanger och elektriska ljusslingor i alla färger. På marken låg högar med blommor och brinnande oljelampor och rökelse. Inne på den lilla tempelgården stod också 10 man med olika trummor och en del andra folk och runt muren trängdes jag tillsammans med andra bybor för att se händelserna på tempelgården.

Vad som sedan hände när trummorna satte igång var både fascinerande och lite skrämmande. En äldre och en yngre kvinna och en man började hoppa och dansa i rytm med musiken. Dansen blev allt vildare och trummorna allt snabbare och starkare. Kvinnorna och mannen sprang runt på tempelområdet, kastade blommor runt sig, smorde olja över sina kroppar och den ena kvinnan skakade i hela kroppen och sträckte ut tungan och stirrade intensivt med uppspärrade ögon. Mannen fann plötsligt två bambupinnar med vilka han började slå runt sig. Under dansen avfyrades 3 sprängladdningar, så högljudda att jag hoppade till av skräck. Det hela kulminerade då mannen och den äldre kvinnan satte sig på marken vid varsin blomsterhög och kastade vilt upp blommor, trummisterna trummade allt snabbare, och slutligen lade sig mannen och kvinnan på rygg på marken och skakade i hela kroppen, de var i trans tror vi. Dessa tre personer är kringresande heliga personer som var inhyrda för festivalen.

Det har alltså varit en helt vanlig tisdagkväll i Kovalam. Jag som tyckte jag börjat förstå lite av kulturen här i Indien känner mig ikväll totalt överrumplad av upplevelsen bakom vårt hus.

Växelström

Elavbrott igen! Selma tycker det är spännande att springa runt med pannlampa i mörkret. Middag med levande ljus är romantiskt men en natt utan fungerande fläkt skulle jag inte rekommendera. Filmer på TV har vi slutat titta på för vi har så många gånger missat den spännande finalen pga elavrott, desto bättre, vi har plöjt igenom massor av böcker här.

Nåväl, vi är vana vid dessa elavbrott efter tre månader här och vi irriterar oss inte så mycket längre, förutom för ett par dagar sedan då paketet jag försökte skicka för andre gången inte kunde vägas och frankeras, då den elektriska vågen ej fungerade...

Alla dessa elavbrott gör att man verkligen uppskattar elektriciteten, puff och så har man full belysning, snurrande fläktar och en bråkande TV som sällskap igen...vilken lyx!!

Vad gör Susanna på dagarna egentligen?

Orsaken till att vi överhuvudtaget är här i Indien är ju att jag deltar i ett utbytesprogram för läkare under tre månaders tid. Det mesta av tiden har jag varit på ett stort statligt universitetsjukhus i Trivandrum, Keralas huvudstad (skriver mer om detta sen), men de två senaste veckorna har jag varit på vårdcentral och fått åka runt i småbyarna på fältarbete. Det har varit otroligt lärorikt och spännande.

Vi har åkt i en minibuss på skumpiga grusvägar genom palmskogar och bananodlingar till olika byar och tagit mysiga pauser längs vägen och druckit kokosvatten och och ätit bananer. Det finns tiotals utbildade fältarbetare i dethär upptagningsområdet på ca 30 000 personer. Fältarbetarna besöker hemmen som alla är numrerade (de enklaste hemmen är byggda av flätade palmblad, se bilden ovan), registrerade och indelade i mindre områden På hembesöken kontrolleras att man inte har stillastående vatten på tomten där myggor kan lägga ägg. Sjukdomar som myggorna sprider är bla Denguefeber, Chikungunyafeber, malaria och Japansk B encefalit. De två senast nämda finns inte här nu men de finns i Indien och man är rädd att de ska etableras här igen. Informationsplanscher (nedan) om myggöverförda sjukdomar finns överallt.

Fältarbetarna informerar och uppmanar även att folk vaccinerar sig och de informerar om familjeplanering (dvs möjlighet att sterilisera sig). Fältarbetarna frågar även om ev feberfall för att hålla sig uppdaterade om tex dengue-epidemier. Vid ett nytt tuberkulosfall eller fall av mässling, denguefeber eller annan smittsam sjukdom görs mera nogranna besök med information och kontroll om eventuella andra runtomkring har symptom. Förutom hembesöken besökte vi många subcenters till vårdcentralen där man hade vaccinationsmottagning och ibland läkarmottagning. Många subcenters var egentligen kommunala förskolor där också vaccinationsmottagning bedrevs några gånger per månad så jag fick också träffa tiotals gulliga förskoleungar!

I Indien finns många nationella program tex tuberkuloskotrollprogram, kampanj att utrota polion och kampanj att minska befolkningsökningen. I Kerala verkar dessa program fungera rätt så väl.

Idag är det söndag. "Ångesten" som brukar smyga sig på såhär på eftermiddagen inför den kommande långa arbetsveckan har hållit sig helt borta här i Indien. Jag ser enbart fram emot måndagsmorgon och veckans kommmande äventyr. Imorgon skall jag besöka ett ayurvediskt sjukhus. Ayurvedan liksom homeopatin är accepterade här och utbildning finns på universitetsnivå och är lika lång som för skolmedicinare.

Gode dager!

Det er gode dager nå. Selv om det nesten hver dag er kraftige tordenbyger og litt regn, er det fremdeles ca 30 grader på dagtid og temperaturen i havet sikkert 26-27 grader. Det voldsomme været er bare forfriskende - og ikke minst vakkert. Lyset ved solnedgang blir helt spesielt. Her er jeg og Selma på stranden og ser på bølgene - som kan bli ganske store iblant...

Serie: Eksotiske dyr - og fugler

Idag: Kingfisher

Slik ser den altså ut, denne lille, blåskinnende fuglen som alle vil se på besøk i Kerala - og som har lånt sitt navn til alt fra indiske flylselskap til ølmerker. Vi så en hel del av den da vi besøkte Backwaters. Den sitter gjerne på grener eller el-kabler over vannet og stuper plutselig ned i vannflaten og spidder fisk med det vasse nebbet. En sprek liten fyr...

Vilket fint lod!

Idag när jag promenerade hem från jobbet mötte jag denna man på vår gata som i allskönsro stod och strök skjortor med ett äkta gammalt stryklod med varm kol inuti. Hans jobb är att dra runt på denna blåa vagn och stryka kläder till folk i våran bydel. Det kostar ca 1 krona per skjorta. Stryklodet vägde säkert 5 kg och skjortorna blev helt skrynkelfria och fina. De fattiga använder mest polyesterkläder som inte behöver strykas, det är de rika som anlitar strykaren. Förra veckan kom knivsliparen och knackade på vår dörr. Undrar vem som kommer imorgon!?

Liten blir större

För er som saknar Selma kan jag berätta kort om hennes senaste framsteg. Hon har lärt sig att gå baklänges och idag har hon mycket nöjd gått mera baklänges än framlänges. Hon klarar att kasta en boll framåt, tidigare föll den alltid ner bakom hennes rygg. Hon kan skruva av och på korkar och kan dricka fint utan att spilla från en 2 litersflaska! Selma äter själv med sked eller gaffel, till indiernas stora förundran, de äter ju oftast med händerna. Om jag och Andreas kör indisk stil vill även Selma göra likadant och då tar hon ett riskorn i taget med pincettgrepp... Hon kan skala både apelsiner och bananer och är väldigt noggrann med att få bort varenda minimal skalbit och även det vita på apelsinen (ett drag från mammas sida...). Hon klarar att sätta på mammas och pappas skor och gå runt i dem själv. Hon kan tvåla in sig och duscha själv (nästan), men detta gör vi ju ca 2 ggr per dag så det har blivit mycket träning. Vi har börjat med lite terrängträning längs med stigen till stranden med tanke på sommarens planerade hyttetur till Kolbeinsbu och det går långsamt framåt.

Selma kan hälsa på indiskt vis genom att vingla med huvudet. Språket i henne bubblar nu och det kommer mest ut på finska men även på norska, svenska, engelska och malayalam. S- kan hon inte uttala så tex kiitos blir kiitok och Selma blir Elma. På finska kan hon säga de flesta kroppsdelar och en massa andra ord, tex frukter, djur.... Just nu går hon runt och säger no niin (finska och betyder sådärja). På engelska säger hon go monin, tänkyou och byebyebyebyebye... På malayalam säger hon nanni (tack) och tata (hejdå). På norska säger hon tjura (ko) och gäut (gröt) och resten är bara babbel för mig, men det kanske är någon svår norsk dialekt Andreas lär henne medan jag är borta på dagarna eller så glor dom bara på sport-tv och snackar inte med varandra.

Selmas enda svårighet är att leka med andra barn. Hon är mycket nyfiken på andra i hennes ålder och tar gärna kontakt med dem, men hon kan inte dela med sig av leksaker och blir sur om hon inte får allt hon pekar på, dvs hon blir sur ganska ofta... Som tur skall hon börja på ett strängt finskt dagis ganska snart!

Hindufestival i Thiruvallam

I går hadde vi en anerledes ettermiddag; Balan, vår sjåfør og nabo, tok oss med på en Hindufestival i nabobyen Thiruvallam. Vi ante virkelig ikke hva vi ble med på men vel framme fikk vi ta av oss på føttene og så ble vi geleidet inn til et urgammelt tempel som skal være over 2000 år gammelt. Der inne var mye folk samlet og hovedattraksjonen og senere rituelt midtpunkt, to store nordindiske elefanter, stod og tygde palmeblad i et hjørne.

Vi fikk høre at dette er en årlig 10-dagers festival i dette tempelet – delvis for å feire tempelets historiske og religiøse betydelse men også for å feire guden Sree Parasurama (Rama) som ifølge mytologien var den guden som skapte Kerala en gang rundt tidenes opprinnelse, da han kastet sin øks… Bare prestene får komme inn i selve tempelet, seremonien foregår på tempelområdet rett utenfor.

Elefantene blir raskt iført en vakker hodepryd og hinduiske prester med fargerike paraplyer (!) klatrer opp på dem. Ledet av suggerende trommemusikk geleides så denne stolte prosesjonen rundt tempelet, totalt tre ganger. Iblant gjør den stopp ved ulike alter og man tilber ulike guder. Elefantguden Ganesha får spesielt mye oppmerksomhet, i tillegg til Ram. Folk i alle aldre står og springer rundt, ber, prater og ser på opptoget. Det er virkelig et fascinerende skuespill. Alle troende smører en liten prikk med finmalt sandalwood i pannen – dette gjør man hver gang man tilber gudene. Det har begynt å mørkne og man fyrer opp mengder med små brennende kokosoljelys som bidrar til å skape en fantastisk stemning. Til og med Selma er fanget i stemningen der hun mumser på en chapattilefse, og gjør opphold bare når elefantene passerer. Da måper hun og peker med store øyne…

Når den religiøse seremonien er over går vi ut fra tempelet til selve festivalområdet – som kan liknes med en hvilken som helst ”marknad” med masse salgsboder, aktiviteter og mye folkeliv. Akkurat når vi er der er det fullt øs fra scenen med lokale sangstjerner (bare gutter) som synger moderne og tradisjonelle låter til musikk som dundrer ut fra hele vegger av høyttalere. Det hele ligner litt et lokalt ”Idol”- eller karaokeshow og kontrasten til den stemningsfulle seremonien vi akkurat har vært med på inne på tempelplassen er total.

Under religiøse seremonier er fotografering ikke tillatt – derfor ingen bilder i dag…

Serie: Eksotiske dyr

Idag: Gekko
I hjemmet vårt finnes mange gekkoer som kommer og går lite nå og da... Dette er snille vesener som ikke gjør en katt fortred, men som klatrer på vegger og tak og finnes overalt. Selma skriker til og er like fascinert hver gang hun ser en liten gekko spaserer nedover veggen eller sitter og jakter etter mygg ved ene lampen...

Gekkoen på bildet kaller vi bare Gordon, etter en god venn av meg...:)

Fiskerne i Kovalam

En av de mest populære morgenaktivitene her i Kovalam er å se på fiskerne på stranden. På de aller fleste av strendene drar man fiskegarn (nät) på morgenen, og man flytter fra strand til strand alt ettersom hvor fisken befinner seg den dagen. Å se på fisket er som å gå 100 år tilbake i tiden og det er virkelig et artig og fargerikt skuespill – og veldig populært blant turistene naturligvis.

For å ro ut garnet bruker fiskerne tradisjonelt bygde trebåter, ca 12 m lange, byggd av material fra jackfruit-treet og impregnert med cashewnøttsolje, vanligvis med 6 roere ombord. På stranden venter ”hal-i-og-dra” teamet, totalt kanskje 40-60 mann, på garn-endene som fraktes i land av en svømmer. Først fraktes den ene enden på land samtidig som båten ror et stykke parallelt med stranden for å fange opp så mye fisk som mulig. Deretter svømmes også den andre enden i land og ”hal-i-og-dra” teamet setter i gang for alvor med å dra garnet på land med rå muskelkraft. Denne seansen tar ofte flere timer og kan resultere i flere hundre kilo fisk, eller nesten ingenting… Det er en heftig opplevelse å se fiskerne i alle aldre dra garnet, de fleste tynne og senete etter mange års hardt kroppsarbeid (som f.eks mannen i blå shorts på bildet nedenfor...). Mange tygger betel - en slags lokalt skråtobakk som gir skremmende, røde tenner - er kledde i tradisjonell lunghi og har en karakteristisk klut virret rundt hodet. Den rytmiske arbeidssangen som de stemmer opp kan minne om våre gamle sjømannssanger eller ”shantys” og er en god hjelp for dem til å holde motivasjonen oppe - i tillegg til at det er god underholdning for alle tilskuere. Selma elsker å stå å se på fiskerne på nært hold og smådanse til rytmen…


Susanna har den siste uken arbeidet i mindre landsbyer nær Kovalam der svært mange har fiske som yrke. Det er tydelig at dette er en utsatt yrkesgruppe som preges av mye fattigdom, utbredt alkoholisme og generelt sett dårlige levekår. Fiskerne her i Kovalam opplever også store variasjoner i lønnsutbetalningene under året, noe som kan skape problemer for mange. I høysesongen når fisket er godt har de veldig godt betalt. Når fisket er dårlig andre deler av året har de nesten ingenting. Susannas kolleger kan fortelle at et interessant men trist faktum er at nesten ingen av fiskerne bruker fornuft og sparer penger for å kunne bruke i dårlige tider. Mentaliteten er heller at man bruker opp det man har til enhver tid, noe som periodevis skaper store sosiale problemer for familiene. Men som en av fiskerne hadde sagt; ”What is the problem? My bank is the ocean, when I am broke I go fishing”…

Tilbake til fisket: Når fangsten vel er dratt på land og mennene begynner å greie garn og pakke sammen, deles fangsten opp mellom kvinnene som har ansvar for å selge fisken, det være seg på markedet (kvinnen på bildet nedenfor selger fisk på det store fiskemarkedet i nabobyen Vizhinjam) eller direkte til sluttkunder og restauranter. De legger fisken i store blikkfat som de bærer rundt på hodet. Normalt går 60% av den samlede fortjenesten til eierene og arbeiderne på fiskebåten og 40% til ”hal-i-og-dra”teamet og kvinnene.

One photo pliiiiiiiiiiiiiiiiiiis...!?

Några typiska situationer i Selmas liv här i Indien... Undrar om Selma riskerar att drabbas av någon form av identitetskris när vi är tillbaka i Stockholm, då hon igen är en bland mängden bleka ungar...?

Expedition till Indiens sydspets

Vi fick blodad tand efter rundturen i Kerala och tog en spontantur till Indiens sydspets denna helg. Sydspetsen ligger i Kanyakumari (eng. Cape Comorin) i delstaten Tamil Nadu. Tamil Nadu är både fattigare och mera outvecklat än Kerala och har mycket mindre västerländska turister. Skillnaden syntes direkt då vi kom över gränsen, flera krymplingar och tiggare på gatorna och enklare hus. Det var också mycket mera fifflande, vår chaufför var tvungen att betala extraavgifter lite här och där, bla för icke-existerande parkeringsplatser... Vi åkte med Vineesh även denna gång. Vid gränsen fick vi betala en avgift och lämna in våra personuppgifter. På vägen stannande vi vid palatset Padmananbhapuram som i forna tider var residens åt Maharadjorna i Travancore. Palatset är Indiens största träpalats, byggt i teak, rosenträ och jackfruit och med fantastiska träskulpturer. Selma älskade att springa från sal till sal på det behagliga svarta golvet som görs med en speciell teknik av bla äggskal och kokosvatten.

Väl framme i Kanyakumari är den viktigaste aktiviteten att åka båt till ön Vivekanda Memorial Rock. Ön är namngiven efter Svami Vivekanda, en Indisk-Hinduisk filosof som 1893 fick Hinduismen att bli erkänd som världsreligion, bland annat med hjälp av ett historisk tal han höll på det ekumeniska världskyrkomötet i New York samma år. Han blev förstås dyrkad som en hjälte i hemlandet och Memorial Rock som nu är en viktig pilgrimsort byggdes till hans ära 1970.

Vivekanda Memorial Rock (t.v) sett från hotellet

Vid biljettförsäljningen till båten möts vi av en oändligt lång, prydlig och vinglande kö. Vi konstaterar att till skilnad från Sydeuropeer så håller Indierna vad gäller kö-etikett svenska mått. Inte en enda person kan tränga in sig i kön för då protesterar folkmängden vilt och vakterna visslar i sina pipor. Det är speciellt mycket Nordindiska familjer i Kanayakumari denna helg. De firar Deepavali, en högtid som markeras i hela Indien men firas mest i NordIndien. Alla kvinnor är pyntade med jasminblommor i håret, t.o.m de allra minsta barnen och på kvällen är det fyrverkerier. Då vi äntligen köpt vår biljett uppmanas vi att springa till båten, roffa åt oss en flytväst och hoppa på båten, det är full kaos och enorm trängsel. Det finns ingen landningsbrygga heller utan man får hoppa på land. Det är en lite annan nivå på säkerhetstänkandet här än man är van vid... Väl på land möts vi av skylttexten "Each Soul Is Potentially Divine", (gott att höra eller hur? :). Vi får lämna in våra skor (man tar ofta av sig skorna här, ibland även då man går in i en affär eller restaurang). Sedan är det bara att traska runt och suga in stämningen. På ön finns ett tempel, meditationsrum och utsiktsplatser över de tre haven som möts just här; Arabiska Havet, Bengaliska Viken och Indiska Oceanen. Det kryllar av pilgrimer och indiska turister, inga andra västerlänningar syns till. Direkt då vi stannar upp flockas folk runt oss för att fotografera Selma. Selma är en smart liten tjej, hon vill ner på marken och börjar springa runt medan Indierna försöker fånga henne med sina kameror och mobiler. Det är kul en stund tills både vi och hon tröttnar på det hela. Utsikten är magnifik och kön till returnerande båten är så lång att vi också hinner få med oss solnedången. Vi trodde det skulle bli en lugn och meditativ upplevelse att besöka ön men det blev istället rätt hektiskt och utmattande... Samtidigt var ön en magisk plats med de tre mötande haven och allt folkvimmel - vår första upplevelse av en pilgrimsort i Indien (Bild ovan: Tre hav och en båt). Kanyakumari är lite som Geiranger, en enorm turistmagnet med allt som det för med sig, bla turistkrääsä i mängder, försäljare av alla de slag, olika kitschiga turistaktiviteter som att fotograferas på en vit häst med havet som bakgrund... (Men vel verdt et besøk! Red. anm.)

Nästa morgon vaknar vi kl sex för att få med oss soluppgången från vårt hotellrum med havsutsikt. Det är tyvärr molnigt men trots det är det igen hundratals pilgrimer längs med stränderna för att få med sig de första heliga solstrålarna. Och vackert är det...

På hemresan tar vi en avstickare till Suchindrutemplet (t.h). I Tamil Nadu får icke-hinduer gå in i templen till skillnad från Kerala. Detta blir – till vår stora förvåning - en av de absoluta höjdpunkterna på vår Indienresa hittils! Templet har en pyramidform och täcks av stenskulpturer. Männen måste ta av sig skjortan innan de går in och skorna tar alla av sig givetvis. Inne är det som en mörk labyrint med stora salar och långa korridorer med lågt i tak, stenskulpturer, brinnande oljelampor, blommor, lukter, olika guda-altar lite här som där, det är varmt och mörkt och folk överallt. Vi ser hinduer som ber, sjunger, sover, äter, matar sina bäbisar, hinduer som verkar vara i trans... Det finns inga stolar utan alla är utspridda på golvet och lutar sig mot pelare och väggar. Allt händer i templet, det känns som ett mycket naturligt rum där troende spenderar lång tid. Vi ser många riter som vi inte förstår... Vi ser också många målade hakkors-symboler (t.v) i templet, som vi får förklarat för oss är och har varit en urgammal symbol för elefantguden Ganesha, långt innan den blev adopterad och stigmatiserad av Nazisterna på 30-talet... Det största guda-altaret i templet är Hanumans (t.h). I Suchindrutemplet gestaltas Hanuman som en 3 m hög apstaty som Selma blir speciellt förjust i och hon ropar högljutt "Apina, Apina!" (apa på finska), men det gör ingenting, det finns så mycket andra ljud i templet och de Indiska barnen springer liksom Selma högljutt omkring. Vi går runt i en dryg timme och skulle vilja stanna kvar längre men minstingen i sällskapet gnuggar redan sina ögon...

See you, dad!

Ikveld når Selma skulle legge seg, fikk hun en klem og et "go natt!" av meg. Da så hun bare på meg fra sengen, smilte, vinket og sa; "bye, bye"... Har man vært for lenge utenlands da?

Grädden på moset...

Når vi kom hjem til Kovalam etter ferien hadde husverten gjort ferdig arbeidet med å male om huset vårt. Vi bor nå i et vakkert og veeeldig rosa hus - en meget populær farge her i nabolaget - og i Kerala forøvrig virker det som. Kjennes litt som å bo i en stor bløtkake (gräddtårta) eller i en gigantisk marshmellow...

Dag 7 + 8 - Roadtrip Kerala slut

Dag 7
Etter en halv times kjøretur på vei mot småbyen Kumarakom som er dagens mål, stopper vi for en besøk på en tefabrikk. I og med at te er hoveproduktet i dette området er det naturlig og også se og lære litt mer om foredlingen. Fabrikken i seg er en vakker gammel bygning og maskinparken på innsiden ser ikke ut til å ha fornyet seg i nevneverdig grad etter at Britene overgav den på midten av 1900-tallet. Men vår iherdige guide gir oss en solid innføring i alle prosesser av tørking, kutting, maling, litt mer tørking og ikke minst smaking av ulike teprodukter. Stoppet på Connemara Tea Factory var et interessant stopp, selv om Selma kanskje ikke deler den oppfatningen helt. Etter ca 4 timers kjøring - og en passerende arbeidselefant senere (bildet) - er vi tilbake i The Backwaters, og den lille byen Kumarakom. For den som har lest boken The God of Small Things av Arundhati Roy, så er dette bare et par mil fra byen Ayemenem. I Kumarakom sjekker vi inn på Tharavadu Heritage Home som er et 120 år gammelt typisk Keralitisk hus med helt særegen arkitektur. Her har vi elvekanalen rennende rett utenfor døren og huset er omringet av vakre planter og trær. Et fantastisk sted. Før mørket setter inn rekker vi en 2-timers båttur på de smale kanalene som går på kryss og tvers rett gjennom byen. Selma er i ekstase og vinker til voksne og skolebarn som går langsmed kanalen og står på broene – hun får bra respons…

Dag 8
Idag tidlig ble vi vekket kl 0430 av bønnesang fra hindutempelet som ligger rett på andre siden av kanalen fra huset vår. En eksotisk start på dagen! I dag har vi bare en transportetappe de siste 5 timene hjem til Kovalam. Turen går finfint og Selma sitter i mitt fang i framsetet i fire av de fem timene… En halvtime før vi er hjemme i Kovalam gjør vi et kort lunchstopp på Subway – vår første smak av vestlig mat på to måneder. Er ingen stor fan av Subway til vanlig, men i dag smakte det godt!

Dag 5 + 6

Dag 5
Ännu en Keralafrukost senare, Masala Dosa denna gång (en stor rullad pannkaka fylld med kryddig potatis- och grönsaksblandning) , åker vi en härlig bergsväg mot Periyar Wildlife Sanctuary. På bilfärden får vi uppleva makalösa vyer av ändlösa teodlingar och vi får även se fler teplockerskor på nära håll. Intill Periyar gör vi ett 100% turiststopp för en elefantupplevelse. Innan vi vet ordet av sitter vi på Maria, en 30 årig nordindisk elefant som tar oss in i skogen mellan kardemummabuskar, bananträd, jackfruitträd och slingrande peppar.

Susanna är rädd medan Selma är helt oberörd och somnar nästan av de rytmiska rörelserna. Elefantens tjocka skinn rör sig vid dess rörelser så man svajar från sida till sida. Ganska skrämmande när man inte är fastbunden på något sätt utan måste klamra sig fast efter bästa förmåga. Andreas håller i Selma och fotograferar samtidigt... Efter en halvtimmes ridtur får vi se hur elefanten arbetar med att flytta trästockar och senare får vi också mata Maria. Gurka verkar vara en favoriträtt - och Selma får även prova på att lägga gurkan på Marias enorma tunga...

Om det är något Selma kommer att komma i håg efter denna resan så är det antagligen detta... :)

Att komma fram till hotellet var en höjdpunkt. Det lilla stället Cardamom Club är helt underbart, mitt i skogen med utsikt över bergen, inga andra hus eller hotell eller turister i sikte. Maten och servicen var också bäst på detta stället under hela resan. Åker nån av er till Thekkady eller Periyar Wild Life Sanctuary någon gång, kolla upp cardamomclub.com och hälsa till värden George ;)

Dag 6
Hovedattraksjonen i denne delen av India er et besøk i den berømte nasjonalparken Periyar. Vi står derfor tidlig opp og begir oss i vei for å booke billetter. I parken kryr det av små, iltre apekatter som gjør sitt beste for å stjele saker fra turistene, så her gjelder det å passe på! I Periyar er det en stor sjø som Britene anla en gang i tiden for å sikre vannforsyningen i området. Hele parken på 777 kvadratkm er i dag fredet og er en av de største viltreservat i India – og den mest populære å besøke. Her finnes det i dag ca 1000 ville elefanter, et trettitalls tigre, 2000 indiske bison, 300 ulike fuglearter, kjempeekorn, antiloper, sambahjort m.fl. Den timeslange båtturen vi gjør er en flott opplevelse og vi får se skilpadder, bison, hjort, villsvin (t.h), masse fugleliv – ingen vill elefant riktignok. Våre lokale guider forteller at en babyelefant nylig har blitt drept av en tiger og dette gjør at elefantene samler seg i dagevis for å sørge tapet og trøste moren. Kanskje en medvirkende årsak til at vi ikke fikk se noen slike denne gangen? Vi får også vite at det er sesong for sommerfugler (fjärilar) og det er en fantastisk opplevelse å se tusentalls sommerfugler i alle farger og fasonger fly over den speilblanke vannflaten... Magisk. Vel tilbake begir Susanna seg – som er i det aktive hjørnet i dag – direkte videre på en tre timer lang trekking i jungelen sammen med en guide fra en lokal tribe her i parken (se bildet). Det finnes nemlig fremdeles stammefolk som lever i jungelen slik de alltid har gjort, mer eller mindre adskilte fra sivilisasjonen utenfor. Andreas tar sitt ansvar som pappa og blir tilbake og passer på så ikke apene drar i vei med en sovende Selma. Dette blir en spennende opplevelse for Susanna som får se og lære masse om lokalt dyre- og planteliv av den kunnskapsrike guiden. Hun kommer blant annet over dagsferske spor av vill-elefant. Høydepunktet er nok likevel når de tilfeldigvis kommer litt for nære en flokk på over 30 kjempebison, ifølge guiden en av de farligste dyrene i jungelen, mye farligere enn vill-elefanten som er farlig nok. Det er veldig sjelden man møter så mange av dem på en og samme gang. Heldigvis oppdager ikke bisonene de to nyskjerrige jungelvandrerne, så guiden gir streng beskjed til Susanna om å være helt stille og sakte drar de to seg tilbake, bort fra flokken. En skjelven og oppspilt Susanna kan etterpå meddele at hun dessverre ikke husket å ta bilde av den veldig spesielle situasjonen, noe jeg har full forståelse for… Kan det forresten muligens være første gangen en person ikledd Marimekkohatt deltar på jungelvandring i Periyar?? :) Senere på dagen rekker vi også et besøk på en lokal Spicefarm og får lære mer om alle lokale krydder og planter som f.eks pepper, kardemomme, kakao, chilifrukt, bambus, papaya, mango, kanel, gummiplanter, gurkemeie, eucalyptus, ingefær, jackfruit, muskatnøtt, vanilje etc. Veldig intressant. F.eks lærte vi at muskatnøtt kan brukes til alt fra krydder, sovemiddel og afrodisiac - balansen mellom sovemiddeleffekt og afrodisiaceffekt var i følge guiden hårfin og krever erfaring...! Susanna og Selma tar en tidlig kveld mens pappa gir seg i vei for en times demonstrasjon av den lokale kampsportformen Kalarippayattu, som avrundes med en høylydt fotosession der også jeg får ikle meg sverd og skjold og posere for kamera men et aggressivt blikk. Iblant får man bare gi seg over og innse at man er turist tross alt...