Det gör ont, det gör ont!

Nu har vi snart klarat de fyra första dygnen i denna andra planet vi kommit till. Vi har ätit surdegsbröd med leverpastej och sovit under ett hav av täcken. Några gånger har vi vågat oss ut och promenerat på trottoarer som är bredare än bilvägarna i Kovalam. Vi har undrat varför folk inte ser oss i ögonen och varför de inte ler och vinkar åt Selma. Vi har varit överrraskade av allt grått och svart. Var är färgerna?

Att det psykiskt skulle bli en påfrestning att anpassa sig till det svenska samhället igen var vi förberedda på, men att det skulle bli en rent fysisk chock att landa på Arlanda visste vi inte. Det är kallt här men än värre är den torra luften. I Kerala var det en otroligt hög luftfuktighet, jag använde inte krämer ens i ansiktet. I Stockholm vaknar jag på natten för att smörja min spruckna hud. Vi har sår i mungipor och läppar, nagelbanden spricker, det kliar och spänner i huden. Jag blödde näsblod igår och ögonen är grustorra och svider ständigt. Men det går väl över så småningom.

Idag var Selmas första dag på förskolan. En fas i våra liv är slut nu. Den fantastiska föräldralediga tiden med det första barnet, när man har så mycket tid, tid, tid. Men första dagen på förskolan var fantastisk! Selma är den absolut yngsta, de flesta är kring tre-fyra år. Selma blev gruppens bebis och fick mycket uppmärksamhet, en mjuk övergång för henne från att ha varit den blonda Diva-prinsessan in Indien. Jag ser fram emot morgondagen, då ska Selma få leka i snön första gången i sitt liv!