Några dagar på KIMS

Kerala Institute of Medical Sciences - KIMS

Åh vad skönt, nu är vi äntligen hemma i Pink House igen!. Jag blev inlagd på sjukhus några dagar för att få behandling och allt har gått bra, nästa vecka får vi åka hem till Stockholm! På sjukhuset fick vi eget rum där även Andreas och Selma kunde bo och sova. Inför inläggningen undrade jag på mitt västerländska "jag skall klara mig själv"-sätt om det var nödvändigt att min man och dotter följde med. Folk tittade på mig undrande och kanske lite sorgset, varför vill inte du ha med dina anhöriga - eller annu värre - varför vill inte dina anhöriga vara med dig? Redan tidigare på de polikliniska besöken till sjukhuset hade folk tyckt synd om mig som var själv och undrat var mina anhöriga var. Jag kom ihåg killen jag träffat på akuten på det statliga sjukhuset där jag jobbat, som hade med sig minst sex anhöriga och tänkte att det var en befogad fråga. Det är ju tryggt och mysigt att ha med sina älsklingar på sjukrummet, varför skulle jag välja bort det? Selma verkade förstå precis allt som hände och att jag var sjuk och blåste ömt på de ställen där jag blivit stucken och gav mig extra många pussar, underbart att ha med både henne och Andreas!



Utsikt från rummet i 9:nde våningen

Det var central luftkonditionering på sjukhuset. Det kändes som att vara i en bubbla full med torr kall luft utan några lukter men full av väntan. Väntan bröts av alla måltider, det enda vi gjorde var att äta och sedan välja i menyn för nästa måltid. Bubblan kunde ha varit varsomhelst i världen, att vi ändå fortfarande var i Indien märkte vi då vi frågade om något för tredje gången och de sade yes, yes madam men ingenting hände, dvs den extrakudden gick inte att ordna, tolkade vi... På morgonen kom Indian Express genom dörrspringan och på tv gick Indiska såpor och läkaren bar en vacker sidensari, vilket också påminde oss om att vi ännu är kvar här. Det var helt tyst på vår avdelning och utanför vårt rum fanns en lång tom korridor, det kändes som om vi var helt ensamma. Det kändes mera som ett hotell än ett sjukhus. In på rummet kom en städpatrull bestående av fyra kvinnor två gånger dagligen, servitören i vit skjorta kom ständigt, frågande om vi ville beställa te, frukt, lunch... men var var vårdpersonalen? En gång började Selma gråta, då kom två sjuksköterskor inrusande och undrade vad som stod på. Det var skönt att märka att det ändå fanns någon medicinskt kunnig därute. Vi fick veta att våra grannar som vi aldrig såg kom främst från Dubai och Canada och var såkallade hälsoturister som kom för att göra olika beställda ingrepp billigare och bekvämare än hemma.

Att vara inlagd några dygn på det privata sjukhuset KIMS är långt ifrån verkligheten för majoriteten här i Kerala som vid sjukdom söker sig till de överfyllda salarna på de statliga sjukhusen. Där kan man inte be om en extra kudde utan får vara glad om man hittar ett eget hörn att sträcka ut sig på när natten faller på...