Savner, savner ikke...

Nå har vi vært en uke hjemme i Sverige og ting begynner å sette seg. Det er godt å være tilbake i jobben, Selma trives i sin nye tilværelse som barnhageunge, huden er ikke lenger like tørr som under de første dagene og kaffe og surdeigsbrød smaker usannsynlig godt til frokost!

Men India er fremdeles ikke langt borte i tankene og hele tiden tar vi oss selv i å snakke om både gode og mindre gode minner fra de siste månedenes opplevelser.

Spesielt er savnet stort etter...

... badekar på terrassen...

...nye bekjentskaper som man t.eks kan lese menyer sammen med...

...tøffe nabogutter som synes det er stas å sjarmere blonde småjenter...

...varm sand som man kan grave seg ned i...

...all verdens spennende hendelser i verden utenfor huset!

Derimot er det deilig å ikke lenger behøve å bekymre seg for...

...at det aldri finnes høye barnestoler på restaurantene...

...at foreldrene skal dra en med på endeløst kjedelige turer i teplantasjer...

...å alltid huske å ta på seg solfaktor...

...og skummelt store, hårete edderkopper på badet!

Det gör ont, det gör ont!

Nu har vi snart klarat de fyra första dygnen i denna andra planet vi kommit till. Vi har ätit surdegsbröd med leverpastej och sovit under ett hav av täcken. Några gånger har vi vågat oss ut och promenerat på trottoarer som är bredare än bilvägarna i Kovalam. Vi har undrat varför folk inte ser oss i ögonen och varför de inte ler och vinkar åt Selma. Vi har varit överrraskade av allt grått och svart. Var är färgerna?

Att det psykiskt skulle bli en påfrestning att anpassa sig till det svenska samhället igen var vi förberedda på, men att det skulle bli en rent fysisk chock att landa på Arlanda visste vi inte. Det är kallt här men än värre är den torra luften. I Kerala var det en otroligt hög luftfuktighet, jag använde inte krämer ens i ansiktet. I Stockholm vaknar jag på natten för att smörja min spruckna hud. Vi har sår i mungipor och läppar, nagelbanden spricker, det kliar och spänner i huden. Jag blödde näsblod igår och ögonen är grustorra och svider ständigt. Men det går väl över så småningom.

Idag var Selmas första dag på förskolan. En fas i våra liv är slut nu. Den fantastiska föräldralediga tiden med det första barnet, när man har så mycket tid, tid, tid. Men första dagen på förskolan var fantastisk! Selma är den absolut yngsta, de flesta är kring tre-fyra år. Selma blev gruppens bebis och fick mycket uppmärksamhet, en mjuk övergång för henne från att ha varit den blonda Diva-prinsessan in Indien. Jag ser fram emot morgondagen, då ska Selma få leka i snön första gången i sitt liv!

Hjemme igjen!

Så - etter fire og en halv måned i India var vi endelig tilbake på Kungsklippan. Med unntak for en ryggsekk som ble liggende igjen i Quatar, gikk flyreisen veldig fint. Vel fremme på vintervakre Arlanda fikk vi praktisere akutt førstehjelp på den nedsnødde bilen vår som var stendød etter fire måneder utendørs i den kaldeste vinteren i Sverige siden 1700-tallet. Sitat Selma; "Kaldt, kaldt, kaldt...!" Men etter litt batterihjelp putret også den i gang og fikk raskt opp varmen. Snart skulle det vise seg at den drygeste og mest krevende delen av reisen skulle bli turen fra Arlanda og hjem til Stockholm. Over 2 timer i rushtidsfella var nesten mer enn vi kunne tåle, sultne og trøtte alle tre - men det løste seg også og vi kom hjem til Klippan i 17-tiden, etter ca 19 timers reise fra Pink House...


Selma - i riktige klær for første gang siden september  

Pga vannskaden i fjor vår har vi ikke bodd i leiligheten siden midten av juni. Renoveringen var ferdig 1. desember (!) og alle våre eiendeler ble flyttet hjem noe etter det. Det var derfor et berg av flyttkartonger som ventet oss når vi klev inn døren. Ikke fritt for at det tok litt på psyken å komme hjem til et kaos. Når vi så tenker på at vi noen timer før hadde opplevd fattige naboer og venner som med tårer i øynene takket oss for de få, små eiendeler vi kunne gi dem før vi reiste - skammet vi oss for å sitte her hjemme i Sverige og gremmes over at vi eier så alt for mye!

En reisetrøtt Selma og flyttkartongfjellet

En STOR TAKK til gode venner som gjorde hjemkomsten så mye lettere ved å sette dit ferske tulipaner, papperkaker, gløgg, mandariner og herlige sjokoladepraliner!

Absolut Sista Dagen...

Nu är det två veckor sedan vi egentligen skulle åkt hem. Det har varit två ovanliga veckor i våra liv, men sist och slutligen helt fina veckor och vi har verkligen haft tid att i lugn och ro ta avsked och göra allt en sista gång - för andra gången. Två veckor sedan hade vi knappt börjat packa denhär tiden på kvällen, huset var fullt av besök, Selma var fortsatt vaken men trött, tvätten hade inte torkat klart, jag började känna mig sjuk och taxin till flyget skulle komma om bara några timmar... Nu är kappsäckarna packade, Selma sover och vi ska snart äta en sista middag innan våran internetfixarkompis Ajith kommer förbi och stänger nätet. Sedan kanske vi får några timmars blund innan flyget går tidigt imorgon.

Efter vad som skedde förra gången vi skulle resa är vi dock ödmjuka nu och tänker, efter vad som hände oss förra gången kan vad somhelst hända nu. Om vi  kommer hem imorgon kommer det att kännas fantastiskt! Samtidigt känns det nästan ännu svårare att lämna Kovalam nu efter ytterligare två veckor här. Livet är bekymmerslöst, luften är varm som sammet... Men den dominerande känslan är ändå att nu är det dags att komma hem! Vi känner oss otroligt privilegierade över att vi haft möjligheten som familj att vara här under en så lång period. Det är månader som vi aldrig kommer att glömma, möjligen med undantag för Selma... Som tur är dagarna här väl dokumenterade.

Tack till dig som varit med oss på resan via vår blog. Det var roligare att blogga än vi först trodde och det har varit motiverande att få så mycket feedback. Vem vet, kanske vi blivit bloggbitna och fortsätter skriva om våra något mera vardagliga äventyr hemma i Stockholm. Vi hörs!  





De som også var der...

Tiden renner ut. Om to dager reiser vi hjem og selv om vi kanskje fortsetter å blogge også i fremtiden blir det ikke det samme å skrive om India når vi selv ikke er der. Dette lille innlegget dedikeres derfor til noen av de mange som vi har møtt under vår tid her, som hver på sin måte har bidratt til å sette sitt preg på vår Indiaopplevelse - men som vi ikke har rukket å skrive om tidligere. Jeg tenker for eksempel på....

...Lega, mamman til lille Niranjan ("kjæresten" til Selma), som Susanna synes er den vakreste kvinnen i Kovalam, både utenpå og inni...

...de tøffe strandvaktene som alltid passer på at folk ikke dras til sjøss i de sterke undervannsstrømmene. Vi har mange ganger hatt hjertet i halsen når indiske kvinner i lange, tunge saris langer ut i de høye bølgene for bare å bli slått til bunnen for hver sjø som kommer - alt under rungende lattersalver. Vaktene plystrer i fløytene sine og vinker argt - i full visshet om at de aller fleste indere ikke kan svømme. En artig digresjon er at vaktene praktiserer en meget diskriminerende politikk... En hvit person kan svømme og leke i bølgene så mye han vil uten at vaktene bryr seg. Prøver en inder på akkurat det samme kommer fløyten umiddelbart frem...

...nabokvinnene våre som bor i et hus ved stien ned til stranden og som alltid smiler, vinker og vil holde Selma når vi går forbi... Vi vet ikke hva de heter, hva de jobber med eller noe om deres livshistorier - men de kjennes nesten som nære venner for det...

...og deres søte døtre som leker restaurant på bakgården, i haugene av palmegrener, tomflasker og søppel og som ofte selger oss "te" når vi går forbi....

...frisøren Prasad i sin fargeglade frisørsalong som har klipt hår i Kovalam i 43 år og som har frisert, barbert og gitt Andreas hodemassasje flere ganger de siste månedene for en slant og ingenting...

...musikkmannen med den grønne skjorta som sjarmerte Susanna slik at hun kjøpte på seg altfor mange piratkopierte malayalam CD'er til overpris...

... vår nærmeste nabo, den fattige, poliorammede kvinnen som er tvunget til et liv sittende på gulvet/marken, men som på tross av sin situasjon alltid vinker Selma til seg når vi går forbi og vil gi henne smørkola eller en pakke kjeks fra sin lille kiosk...

...våre utrolig gode naboer i to måneder, Frank og Birgitta fra Luleå, som vi har hatt så mange hyggelige stunder med og som også var en trygg og god støtte for oss når ting falt litt sammen her på slutten. Vi skylder dere en stor takk - og en middag, etter den fabelaktige hjemmelagede cevichen Frank serverte oss i desember!

Äntligen!

Imorse låg det där, mailet i inkorgen som är både den bittra och ljuva sanningen. Vi ska hem! Torsdagen den 13 januari tidigt på morgonen går flyget. Ett visst lugn har lagt sig över Pink House nu då hemresan är bokad och klar, men samtidigt finns en antydan till panik i maggropen. Vi försöker leva i nuet och njuta dessa sista dagar i Indien, men ibland bubblar framtidens måsten upp och grumlar tillvaron. Jag försöker slå bort tanken på var vinterskorna till Selma skall inhandlas men då kryper en ny fundering upp, borde jag boka tvättid redan nu?

Livet här i Kovalam har varit underbart lugnt och luftigt. Kalendrarna har varit tomma och vi har levt mera efter ljuset än klockan. Tidigare skyndade jag alltför ofta för att hinna mera. Denna känsla att behöva skynda har minskat under fyra månader i Indien, och jag trivs med det. Hoppas den håller i sig...

Chagara - Den stora fångsten!

Idag har varit en väntans dag. Först var det många timmars väntan på sjukhuset där jag tog ett sista prov och fick intyg att jag får flyga hem, Jippii! Därefter har vi väntat hela dagen på att få hemresan i box. Nu tänkte jag ta paus från väntandet och berätta om en fantastisk nyhet som alla här i Kovalam har pratat om sista dagarna.

I onsdags drog fiskarna som vanligt nät på en av våra närmaste stränder. Nätet kändes ovanligt tungt och båten som var ute vid nätet anade att det rörde sig om en stor fångst. Fiskarna fortsatte att dra mot land tills nätet delvis sprack. Grannfiskarlaget tillkallades och man lade deras nät kring det spruckna nätet så att inte fisken skulle rymma. Snabbt blev det klart att det inte rörde sig om en stor fångst utan en gigantisk fångst som var omöjlig att dra närmare land. Istället fick man ute på havet för hand lyfta fiskar ur nätet in i båtarna tills de var fulla, ro i land fisken och ro ut igen för nästa lass. Många båtar tillkallades och högarna av fisk på stranden växte till berg. Djungeltelefonen gick varm och snart stod all lokalbefolkning och Kovalams fiskekungs (som kallas HM och äger bla en egen isfabrik) alla lastbilar färdiga att ta emot sin andel. Totalt 60 ton fisk, mest butterfish skördades den dagen. Det som inte köptes upp av lokalbefolkningen exporterades i HM's isfyllda lastbilar till hela Indien. Fiskarna orkade arbeta till midnatt, vilade och återupptog arbetet vid gryningen. Under kvällen, fångsten till ära, festade de loss med dåligt rödvin istället för kokostoddy som de brukar dricka.

Under hösten har vi endast sett riktigt fjuttiga fångster och undrat hur fiskarna kan överleva. Varje lag innehåller 40 man bland vilka förtjänsten delas efter att nät- och båtägaren fått sin andel. Många dagar tjänar fiskarna endast några tiotal rupier. I Onsdags tjänande de tusentals rupier var, fantastiskt! En såhär stor fångst är ovanlig och kallas Chagara på malayalam. Just denna tid på året är det störst chans för en Chagara, det har väl något med strömningarna i havet att göra. Senaste gigantiska fångsten skedde tre år sedan.  Dessa dagar har alla ätit fisk. Igår kväll kom Joby med familj förbi med Chagara-butterfish-curry och fish fry. Det kändes speciellt att få smaka av den stora fångsten, nästan lite magiskt.

Idag drog fiskarna nät som vanligt, med mest maneter som utbyte... Det enda som skvallrade om vad som skett den fantastiska onsdagen var de tomma rödvinsflaskorna som låg utspridda i sanden.

Godnatt från Kovalam!

Nord vs Syd

Flera gånger har vi under månaderna här reagerat på att vissa Indiska turister beter sig väldigt överlägset och nonchalant mot sina sydindiska landsmän. Vi har undrat över detta och tyckt att det är underligt och obehagligt. Idag fick vi en förklaring till det av bekant här i vårt grannskap. Han berättade att historiskt sett var norra Indien rikare och mera utvecklat än södra Indien. Många nordindier betraktade sydindier som fattiga lanttisar. Nu har den demografiska bilden ändrats avsevärt till sydindernas fördel på många punkter, men många nordindier betraktar sig än idag överlägsna, vilket tex ger sig uttryck i begreppet "Madrassi" (efter staden Madras som numera heter Chennai i Tamil Nadu). Begreppet används av många nordindier om sina landsmän i söder och är menat som en nedvärderande beteckning på någon man tycker är fattig, ociviliserad och "mindre värd". Den största gruppen av turister i Kerala är just nordindier, så de är en mycket viktig, men av många mindre omtyckt kundgrupp för turistnäringen här.

Några dagar på KIMS

Kerala Institute of Medical Sciences - KIMS

Åh vad skönt, nu är vi äntligen hemma i Pink House igen!. Jag blev inlagd på sjukhus några dagar för att få behandling och allt har gått bra, nästa vecka får vi åka hem till Stockholm! På sjukhuset fick vi eget rum där även Andreas och Selma kunde bo och sova. Inför inläggningen undrade jag på mitt västerländska "jag skall klara mig själv"-sätt om det var nödvändigt att min man och dotter följde med. Folk tittade på mig undrande och kanske lite sorgset, varför vill inte du ha med dina anhöriga - eller annu värre - varför vill inte dina anhöriga vara med dig? Redan tidigare på de polikliniska besöken till sjukhuset hade folk tyckt synd om mig som var själv och undrat var mina anhöriga var. Jag kom ihåg killen jag träffat på akuten på det statliga sjukhuset där jag jobbat, som hade med sig minst sex anhöriga och tänkte att det var en befogad fråga. Det är ju tryggt och mysigt att ha med sina älsklingar på sjukrummet, varför skulle jag välja bort det? Selma verkade förstå precis allt som hände och att jag var sjuk och blåste ömt på de ställen där jag blivit stucken och gav mig extra många pussar, underbart att ha med både henne och Andreas!



Utsikt från rummet i 9:nde våningen

Det var central luftkonditionering på sjukhuset. Det kändes som att vara i en bubbla full med torr kall luft utan några lukter men full av väntan. Väntan bröts av alla måltider, det enda vi gjorde var att äta och sedan välja i menyn för nästa måltid. Bubblan kunde ha varit varsomhelst i världen, att vi ändå fortfarande var i Indien märkte vi då vi frågade om något för tredje gången och de sade yes, yes madam men ingenting hände, dvs den extrakudden gick inte att ordna, tolkade vi... På morgonen kom Indian Express genom dörrspringan och på tv gick Indiska såpor och läkaren bar en vacker sidensari, vilket också påminde oss om att vi ännu är kvar här. Det var helt tyst på vår avdelning och utanför vårt rum fanns en lång tom korridor, det kändes som om vi var helt ensamma. Det kändes mera som ett hotell än ett sjukhus. In på rummet kom en städpatrull bestående av fyra kvinnor två gånger dagligen, servitören i vit skjorta kom ständigt, frågande om vi ville beställa te, frukt, lunch... men var var vårdpersonalen? En gång började Selma gråta, då kom två sjuksköterskor inrusande och undrade vad som stod på. Det var skönt att märka att det ändå fanns någon medicinskt kunnig därute. Vi fick veta att våra grannar som vi aldrig såg kom främst från Dubai och Canada och var såkallade hälsoturister som kom för att göra olika beställda ingrepp billigare och bekvämare än hemma.

Att vara inlagd några dygn på det privata sjukhuset KIMS är långt ifrån verkligheten för majoriteten här i Kerala som vid sjukdom söker sig till de överfyllda salarna på de statliga sjukhusen. Där kan man inte be om en extra kudde utan får vara glad om man hittar ett eget hörn att sträcka ut sig på när natten faller på...

Betraktningar från en solstol

På vår strand kan man hyra solstolar. Nu är vi här på övertid och dessutom är jag konvalescent så då blev det äntligen solstolsslappande för mig idag, för första gången! Indierna gick stiligt runt i sina saris och salwar kameez längs med strandkanten medan vithyade, överviktiga, rödbrända utlänningar låg i solstolarna i stringbikinis och halvsov. När indiska yngre män kom för nära min stol visslades de bort av strandvakten och vid ett tillfälle jagade en annan vakt bort dem viftandes med en käpp och skrikande högljutt. Många indiska män tvekar inte att glo storögt på västländska, lättklädda kvinnor på stranden. Men ändå, skall de bli bortvisslade från sin egen strand i sitt eget land? Det är ju vi som är gäster här och borde respektera den indiska klädkoden och int klä oss halvnakna.

Två manliga representanter för våra kära grannar i öst, ryssarna, hade en helt egen teknik för att maxa solbrännan. De gick längs strandkanten i sina trånga badbyxor och putmagar med armarna uppe och händerna bakom nacken så att uv-strålarna skulle hitta ända längst in i armhålorna.

En skön dag - trots omständigheterna.

En drake kan man ligga och titta på ganska länge...

...snygga Sikher som försöker bada med turbanen på ännu längre...

Surprise!! Resan var inte slut...

Nu skulle vi enligt planen bloggat från vår egen lilla lya på Kungsklippan, men så blev det aldrig... Vi är kvar i The Pink House i Kerala. Bara några timmar innan hemresan drabbades jag (Susanna) av hälsoproblem, fick åka på sjukhus och blev av läkarna frånrådd att flyga, kanske de mest kaotiska timmarna i våra liv hittills. Kappsäckarna var packade, taxin beställd, de flesta av våra tillhörigheter utdelade till grannarna och kylskåpet tomt, vattnet slut och TV och internet avstängt. Nu är vi kvar i ett sorts limbo här, vi har ingen hemresebiljett och vet inte än när vi får grönt ljus att flyga heller, läkare anställda av försäkringsbolag är rätt försiktiga när det kommer till att OK:a  flygresor under sjukdom. Det viktiga är att vi alla mår relativt bra nu och vi försöker göra det bästa av väntetiden här, då passar det utmärkt att blogga lite. Nu har vi åter Internet och vatten och grannarna har returnerat de flesta av våra saker som vi behöver.

Under min globalmedicinplacering hade jag ju tänkt besöka ett privatsjukhus men studiebesöket blev aldrig av, nu fick jag istället uppleva privatsjukhuset The Real Way, som patient. Först nu förstår jag vilket privilegium det är att vara rik. Jag hade valet att gå till ett statligt sjukhus (som t.ex Medical College) eller vilket fräscht luftkonditionerat privatsjukhus som helst, och bara det känns rätt orättvist. Nå, "valet" var ju lätt. Man blir lite ynklig när man är sjuk och vill helst ha det som hemma; rent och fräscht, plasthandskar, inget mögel på väggarna och inte behöva trängas i en kö för att få hjälp. I min situation var det bara att åka till KIMS, Kerala Institute for Medical Sciences, i Trivandrum. Dessutom var väntetiderna korta och bemötandet helt bra. Det fanns t.o.m ett center för internationella patienter där man fick en guide som hjälpte en till rätt plats. Den som vill ha några detaljer om vad som hänt mig kan kontakta mig per mail eller ringa mamma, men det är inga skäl att vara orolig!

Det har varit rörande att se grannarnas omsorg; Balan kom med kaffe och dosas till frukost och har kört mig till och från sjukhuset, våra härliga Lule-grannar i våningen under har oroat sig och erbjudit all möjlig hjälp och stöd och alla vi känner frågar och är bekymrade - och är inte minst överraskade - då de ser att vi ännu sitter på vår balkong efter att ha annonserat vår hemresa högt och tydligt torsdag natt.

Till råga på allt fick Selma hög feber och blev slapp igår, nyårsafton. Vilket slut på 2010! Här i Indien tänker man snabbt på alla tänkbara möjligheter som denguefeber, hjärnhinneinflammation etc och man blir lite mer orolig än man skulle blivit hemma - men efter lite vila och några paracet är hon allt piggare och hon äter, leker och skrattar igen, så högst sannolikt var det bara en reaktion på att hon håller på att få sina sista kindtänder. Skönt! Det är ju ganska så ironiskt att allt detta skall hända just nu efter att vi alla har varit här i Indien hela 4 månader utan annan sjukdom än någon enstaka dag med lite magsjuka!! Nu tar vi en dag i sänder, skall kanske gå ner och säga hej till havet igen.

Vill passa på att önska Gott Nytt År till alla som läser detta och välkommen att fortsätta följa vår Indienblog under obestämd framtid.