Sista Dagen

Efter de fasta morgonrutinerna: att plocka upp alla svarta gekkobajskorvar (gekkona har festat på alla peppakkaksmulor som Selma lämnat efter sig) och inspektera om myrorna har gjort en ny stig eller motorväg på väggarna eller om någon stor spindel lurat sig in bakom någon möbel, tog vi en sista tur till stranden. Stranden som jag på fyra månader inte hunnit tröttna på och som gör mig lycklig. Idag var stranden tom och vågorna lugna och sköna och man kunde flyta avslappnat och se upp mot himlen utan att behöva bekymra sig hur man senare skall ta sig iland utan att bli omkullvällt. Nu tar Selma sin sista dagstupplur på balkongen och känslorna ä riktigt blandade, roligt att komma tillbaka hem men riktigt tråkigt att lämna detta paradis. Det är så mycket vi kommer att sakna.

Den ståtliga porten till Medical College Hospital, Trivandrum

Orsaken att vi kom hit var att jag fick möjligheten att delta i ett Globalmedicinutbyte och auskultera på ett sjukhus här. Jag har varit på barnklinik, hudklinik, medicinklinik, vårdcentral och Ayurvedasjukhus under de dryga tre månaderna. Jag har fått en inblick i sjukvårdssystemet här, lärt mig om sjukdomar vi inte har hemma och imponerats av läkarnas kompetans. Jag har endast sett den statliga sjukvården som är nästintill gratis och som de fattiga söker sig till. De rikare söker sig till de privata sjukhusen.

På sjukhusets avdelningar ligger patienterna ofta i stora salar med ca 70 patienter av vilka varannan ligger på golvet. Alla måste ha med sig en anhörig som gör det som våra undersköterskor gör hemma, dvs ordnar med mat, toalettbesök, tvätt... De anhöriga sover ofta under patientens säng. På manliga avdelningen är det bara manliga anhöriga och på kvinnosidan endast kvinnor. Under besökstiden på eftermiddagen får övriga anhöriga komma på besök och då blir det trångt. Familjen här är så viktig, det är rörande att se. En ung man kom en dag till akuten med ett ganska banalt problem och hade med sig inte mindre än sju anhöriga som pratade i mun på varandra och försökte förklara sin käres sjukhistoria.

På sjukhuset springer lösa katter runt, det växer mögel på väggarna och det är folk överallt. De kvinnliga läkarna är eleganta i sina saris och guldsmycken och männen har alltid byxor och skjorta, ingen har sjukhuskläder förutom på operationsavdelningen. Det är en tydlig hierarki mellan arbetsgrupperna och sin överordnande skall man tilltala Madam eller Sir i varje mening. Man får aldrig erkänna att man inte kan något om man blir tilfrågad för då gör man sin överordnade besviken, om man inte kan något skall man mumla lite och le. På föreläsningar och seminarier är det väldigt högtidligt. Då får man ta av sig sandalerna för föreläsningssalarna är de finaste och renaste rummena på sjukhuset och t.o.m luftkonditionerade, föreläsaren börjar alltid med "honoured professors..." På chefernas rum är det kylskåpskallt och extra blåsigt för där  supereffektiva luftkonditionerare. För att papprena ska hållas på plats tyngs de ner med eleganta tyngder i glas eller enklare tomma konservbyrkar som fyllts med gips. I de stora patientsalarna snurrar fläktar i taket och ibland hör man inte varandra för allt sorl från mänskor, snurrande fläktar och ofta under hösten, allt regn som dundrar ner.

På öppenvårdsmottagningarna och akuten sitter flera läkare tillsammans vid ett bord och tar emot patienter som ringlar fram i en enda oändlig kö. Varje patientmöte tar ca 5 minuter. Sekretessen är obefintlig. Kerala har Indiens bästa sjukvård med lägst barnadödlighet och högsta medelåldern, ca 75 år. Läkarna här saknar mycket av den utrustnng vi har hemma och man tar mycket färre prover och undersökningar för att hålla kostnaderna nere, man litar mera på den kliniska bedömningen, av nödvändighet.

Ibland har det varit tungt att se all fattigdom och tragiska livsöden, men den dominerande känslan har ändå varit en positiv och hoppfull känsla. Även de fattigaste här har tillgång till ganska bra sjukvård. En sjukvård med brister i sköterskepersonal, utrustning, monitorering och modern intervention men med otroligt entusiastiska och kompetenta läkare.

Trots dryga tre månader har jag bara skrapat på ytan. Jag trodde blåögt att sjukvården inte var så korrupt men en granne vars fru är gravid i 7:e månaden berättade igår att han redan varit på det statliga sjukhuset och mutat en sköterska för att de ska bli bra omhändertagna senare. Folk väljer helst att föda på privatsjukhus här, även de fattiga, det kostar ca 2000 SEK. Vår granne har inte i nuläget råd med privatsjukhus och är bekymrad för att inte kunna erbjuda det bästa för sin fru. Han sa att en födande kvinna är väldigt känslig och måste behandlas så varsamt som möjligt, vilket han vet inte är möjligt på det överbelagda, trånga och underbemannade statliga sjukhuset. Min upplevelse är ändå att de allra flesta läkare behandlat patienterna respektfullt trots hierarkinerna i samhället och det fortsatt existerande kastsystemet.