Savner, savner ikke...

Nå har vi vært en uke hjemme i Sverige og ting begynner å sette seg. Det er godt å være tilbake i jobben, Selma trives i sin nye tilværelse som barnhageunge, huden er ikke lenger like tørr som under de første dagene og kaffe og surdeigsbrød smaker usannsynlig godt til frokost!

Men India er fremdeles ikke langt borte i tankene og hele tiden tar vi oss selv i å snakke om både gode og mindre gode minner fra de siste månedenes opplevelser.

Spesielt er savnet stort etter...

... badekar på terrassen...

...nye bekjentskaper som man t.eks kan lese menyer sammen med...

...tøffe nabogutter som synes det er stas å sjarmere blonde småjenter...

...varm sand som man kan grave seg ned i...

...all verdens spennende hendelser i verden utenfor huset!

Derimot er det deilig å ikke lenger behøve å bekymre seg for...

...at det aldri finnes høye barnestoler på restaurantene...

...at foreldrene skal dra en med på endeløst kjedelige turer i teplantasjer...

...å alltid huske å ta på seg solfaktor...

...og skummelt store, hårete edderkopper på badet!

Det gör ont, det gör ont!

Nu har vi snart klarat de fyra första dygnen i denna andra planet vi kommit till. Vi har ätit surdegsbröd med leverpastej och sovit under ett hav av täcken. Några gånger har vi vågat oss ut och promenerat på trottoarer som är bredare än bilvägarna i Kovalam. Vi har undrat varför folk inte ser oss i ögonen och varför de inte ler och vinkar åt Selma. Vi har varit överrraskade av allt grått och svart. Var är färgerna?

Att det psykiskt skulle bli en påfrestning att anpassa sig till det svenska samhället igen var vi förberedda på, men att det skulle bli en rent fysisk chock att landa på Arlanda visste vi inte. Det är kallt här men än värre är den torra luften. I Kerala var det en otroligt hög luftfuktighet, jag använde inte krämer ens i ansiktet. I Stockholm vaknar jag på natten för att smörja min spruckna hud. Vi har sår i mungipor och läppar, nagelbanden spricker, det kliar och spänner i huden. Jag blödde näsblod igår och ögonen är grustorra och svider ständigt. Men det går väl över så småningom.

Idag var Selmas första dag på förskolan. En fas i våra liv är slut nu. Den fantastiska föräldralediga tiden med det första barnet, när man har så mycket tid, tid, tid. Men första dagen på förskolan var fantastisk! Selma är den absolut yngsta, de flesta är kring tre-fyra år. Selma blev gruppens bebis och fick mycket uppmärksamhet, en mjuk övergång för henne från att ha varit den blonda Diva-prinsessan in Indien. Jag ser fram emot morgondagen, då ska Selma få leka i snön första gången i sitt liv!

Hjemme igjen!

Så - etter fire og en halv måned i India var vi endelig tilbake på Kungsklippan. Med unntak for en ryggsekk som ble liggende igjen i Quatar, gikk flyreisen veldig fint. Vel fremme på vintervakre Arlanda fikk vi praktisere akutt førstehjelp på den nedsnødde bilen vår som var stendød etter fire måneder utendørs i den kaldeste vinteren i Sverige siden 1700-tallet. Sitat Selma; "Kaldt, kaldt, kaldt...!" Men etter litt batterihjelp putret også den i gang og fikk raskt opp varmen. Snart skulle det vise seg at den drygeste og mest krevende delen av reisen skulle bli turen fra Arlanda og hjem til Stockholm. Over 2 timer i rushtidsfella var nesten mer enn vi kunne tåle, sultne og trøtte alle tre - men det løste seg også og vi kom hjem til Klippan i 17-tiden, etter ca 19 timers reise fra Pink House...


Selma - i riktige klær for første gang siden september  

Pga vannskaden i fjor vår har vi ikke bodd i leiligheten siden midten av juni. Renoveringen var ferdig 1. desember (!) og alle våre eiendeler ble flyttet hjem noe etter det. Det var derfor et berg av flyttkartonger som ventet oss når vi klev inn døren. Ikke fritt for at det tok litt på psyken å komme hjem til et kaos. Når vi så tenker på at vi noen timer før hadde opplevd fattige naboer og venner som med tårer i øynene takket oss for de få, små eiendeler vi kunne gi dem før vi reiste - skammet vi oss for å sitte her hjemme i Sverige og gremmes over at vi eier så alt for mye!

En reisetrøtt Selma og flyttkartongfjellet

En STOR TAKK til gode venner som gjorde hjemkomsten så mye lettere ved å sette dit ferske tulipaner, papperkaker, gløgg, mandariner og herlige sjokoladepraliner!

Absolut Sista Dagen...

Nu är det två veckor sedan vi egentligen skulle åkt hem. Det har varit två ovanliga veckor i våra liv, men sist och slutligen helt fina veckor och vi har verkligen haft tid att i lugn och ro ta avsked och göra allt en sista gång - för andra gången. Två veckor sedan hade vi knappt börjat packa denhär tiden på kvällen, huset var fullt av besök, Selma var fortsatt vaken men trött, tvätten hade inte torkat klart, jag började känna mig sjuk och taxin till flyget skulle komma om bara några timmar... Nu är kappsäckarna packade, Selma sover och vi ska snart äta en sista middag innan våran internetfixarkompis Ajith kommer förbi och stänger nätet. Sedan kanske vi får några timmars blund innan flyget går tidigt imorgon.

Efter vad som skedde förra gången vi skulle resa är vi dock ödmjuka nu och tänker, efter vad som hände oss förra gången kan vad somhelst hända nu. Om vi  kommer hem imorgon kommer det att kännas fantastiskt! Samtidigt känns det nästan ännu svårare att lämna Kovalam nu efter ytterligare två veckor här. Livet är bekymmerslöst, luften är varm som sammet... Men den dominerande känslan är ändå att nu är det dags att komma hem! Vi känner oss otroligt privilegierade över att vi haft möjligheten som familj att vara här under en så lång period. Det är månader som vi aldrig kommer att glömma, möjligen med undantag för Selma... Som tur är dagarna här väl dokumenterade.

Tack till dig som varit med oss på resan via vår blog. Det var roligare att blogga än vi först trodde och det har varit motiverande att få så mycket feedback. Vem vet, kanske vi blivit bloggbitna och fortsätter skriva om våra något mera vardagliga äventyr hemma i Stockholm. Vi hörs!  





De som også var der...

Tiden renner ut. Om to dager reiser vi hjem og selv om vi kanskje fortsetter å blogge også i fremtiden blir det ikke det samme å skrive om India når vi selv ikke er der. Dette lille innlegget dedikeres derfor til noen av de mange som vi har møtt under vår tid her, som hver på sin måte har bidratt til å sette sitt preg på vår Indiaopplevelse - men som vi ikke har rukket å skrive om tidligere. Jeg tenker for eksempel på....

...Lega, mamman til lille Niranjan ("kjæresten" til Selma), som Susanna synes er den vakreste kvinnen i Kovalam, både utenpå og inni...

...de tøffe strandvaktene som alltid passer på at folk ikke dras til sjøss i de sterke undervannsstrømmene. Vi har mange ganger hatt hjertet i halsen når indiske kvinner i lange, tunge saris langer ut i de høye bølgene for bare å bli slått til bunnen for hver sjø som kommer - alt under rungende lattersalver. Vaktene plystrer i fløytene sine og vinker argt - i full visshet om at de aller fleste indere ikke kan svømme. En artig digresjon er at vaktene praktiserer en meget diskriminerende politikk... En hvit person kan svømme og leke i bølgene så mye han vil uten at vaktene bryr seg. Prøver en inder på akkurat det samme kommer fløyten umiddelbart frem...

...nabokvinnene våre som bor i et hus ved stien ned til stranden og som alltid smiler, vinker og vil holde Selma når vi går forbi... Vi vet ikke hva de heter, hva de jobber med eller noe om deres livshistorier - men de kjennes nesten som nære venner for det...

...og deres søte døtre som leker restaurant på bakgården, i haugene av palmegrener, tomflasker og søppel og som ofte selger oss "te" når vi går forbi....

...frisøren Prasad i sin fargeglade frisørsalong som har klipt hår i Kovalam i 43 år og som har frisert, barbert og gitt Andreas hodemassasje flere ganger de siste månedene for en slant og ingenting...

...musikkmannen med den grønne skjorta som sjarmerte Susanna slik at hun kjøpte på seg altfor mange piratkopierte malayalam CD'er til overpris...

... vår nærmeste nabo, den fattige, poliorammede kvinnen som er tvunget til et liv sittende på gulvet/marken, men som på tross av sin situasjon alltid vinker Selma til seg når vi går forbi og vil gi henne smørkola eller en pakke kjeks fra sin lille kiosk...

...våre utrolig gode naboer i to måneder, Frank og Birgitta fra Luleå, som vi har hatt så mange hyggelige stunder med og som også var en trygg og god støtte for oss når ting falt litt sammen her på slutten. Vi skylder dere en stor takk - og en middag, etter den fabelaktige hjemmelagede cevichen Frank serverte oss i desember!

Äntligen!

Imorse låg det där, mailet i inkorgen som är både den bittra och ljuva sanningen. Vi ska hem! Torsdagen den 13 januari tidigt på morgonen går flyget. Ett visst lugn har lagt sig över Pink House nu då hemresan är bokad och klar, men samtidigt finns en antydan till panik i maggropen. Vi försöker leva i nuet och njuta dessa sista dagar i Indien, men ibland bubblar framtidens måsten upp och grumlar tillvaron. Jag försöker slå bort tanken på var vinterskorna till Selma skall inhandlas men då kryper en ny fundering upp, borde jag boka tvättid redan nu?

Livet här i Kovalam har varit underbart lugnt och luftigt. Kalendrarna har varit tomma och vi har levt mera efter ljuset än klockan. Tidigare skyndade jag alltför ofta för att hinna mera. Denna känsla att behöva skynda har minskat under fyra månader i Indien, och jag trivs med det. Hoppas den håller i sig...

Chagara - Den stora fångsten!

Idag har varit en väntans dag. Först var det många timmars väntan på sjukhuset där jag tog ett sista prov och fick intyg att jag får flyga hem, Jippii! Därefter har vi väntat hela dagen på att få hemresan i box. Nu tänkte jag ta paus från väntandet och berätta om en fantastisk nyhet som alla här i Kovalam har pratat om sista dagarna.

I onsdags drog fiskarna som vanligt nät på en av våra närmaste stränder. Nätet kändes ovanligt tungt och båten som var ute vid nätet anade att det rörde sig om en stor fångst. Fiskarna fortsatte att dra mot land tills nätet delvis sprack. Grannfiskarlaget tillkallades och man lade deras nät kring det spruckna nätet så att inte fisken skulle rymma. Snabbt blev det klart att det inte rörde sig om en stor fångst utan en gigantisk fångst som var omöjlig att dra närmare land. Istället fick man ute på havet för hand lyfta fiskar ur nätet in i båtarna tills de var fulla, ro i land fisken och ro ut igen för nästa lass. Många båtar tillkallades och högarna av fisk på stranden växte till berg. Djungeltelefonen gick varm och snart stod all lokalbefolkning och Kovalams fiskekungs (som kallas HM och äger bla en egen isfabrik) alla lastbilar färdiga att ta emot sin andel. Totalt 60 ton fisk, mest butterfish skördades den dagen. Det som inte köptes upp av lokalbefolkningen exporterades i HM's isfyllda lastbilar till hela Indien. Fiskarna orkade arbeta till midnatt, vilade och återupptog arbetet vid gryningen. Under kvällen, fångsten till ära, festade de loss med dåligt rödvin istället för kokostoddy som de brukar dricka.

Under hösten har vi endast sett riktigt fjuttiga fångster och undrat hur fiskarna kan överleva. Varje lag innehåller 40 man bland vilka förtjänsten delas efter att nät- och båtägaren fått sin andel. Många dagar tjänar fiskarna endast några tiotal rupier. I Onsdags tjänande de tusentals rupier var, fantastiskt! En såhär stor fångst är ovanlig och kallas Chagara på malayalam. Just denna tid på året är det störst chans för en Chagara, det har väl något med strömningarna i havet att göra. Senaste gigantiska fångsten skedde tre år sedan.  Dessa dagar har alla ätit fisk. Igår kväll kom Joby med familj förbi med Chagara-butterfish-curry och fish fry. Det kändes speciellt att få smaka av den stora fångsten, nästan lite magiskt.

Idag drog fiskarna nät som vanligt, med mest maneter som utbyte... Det enda som skvallrade om vad som skett den fantastiska onsdagen var de tomma rödvinsflaskorna som låg utspridda i sanden.

Godnatt från Kovalam!