Sista Dagen

Efter de fasta morgonrutinerna: att plocka upp alla svarta gekkobajskorvar (gekkona har festat på alla peppakkaksmulor som Selma lämnat efter sig) och inspektera om myrorna har gjort en ny stig eller motorväg på väggarna eller om någon stor spindel lurat sig in bakom någon möbel, tog vi en sista tur till stranden. Stranden som jag på fyra månader inte hunnit tröttna på och som gör mig lycklig. Idag var stranden tom och vågorna lugna och sköna och man kunde flyta avslappnat och se upp mot himlen utan att behöva bekymra sig hur man senare skall ta sig iland utan att bli omkullvällt. Nu tar Selma sin sista dagstupplur på balkongen och känslorna ä riktigt blandade, roligt att komma tillbaka hem men riktigt tråkigt att lämna detta paradis. Det är så mycket vi kommer att sakna.

Den ståtliga porten till Medical College Hospital, Trivandrum

Orsaken att vi kom hit var att jag fick möjligheten att delta i ett Globalmedicinutbyte och auskultera på ett sjukhus här. Jag har varit på barnklinik, hudklinik, medicinklinik, vårdcentral och Ayurvedasjukhus under de dryga tre månaderna. Jag har fått en inblick i sjukvårdssystemet här, lärt mig om sjukdomar vi inte har hemma och imponerats av läkarnas kompetans. Jag har endast sett den statliga sjukvården som är nästintill gratis och som de fattiga söker sig till. De rikare söker sig till de privata sjukhusen.

På sjukhusets avdelningar ligger patienterna ofta i stora salar med ca 70 patienter av vilka varannan ligger på golvet. Alla måste ha med sig en anhörig som gör det som våra undersköterskor gör hemma, dvs ordnar med mat, toalettbesök, tvätt... De anhöriga sover ofta under patientens säng. På manliga avdelningen är det bara manliga anhöriga och på kvinnosidan endast kvinnor. Under besökstiden på eftermiddagen får övriga anhöriga komma på besök och då blir det trångt. Familjen här är så viktig, det är rörande att se. En ung man kom en dag till akuten med ett ganska banalt problem och hade med sig inte mindre än sju anhöriga som pratade i mun på varandra och försökte förklara sin käres sjukhistoria.

På sjukhuset springer lösa katter runt, det växer mögel på väggarna och det är folk överallt. De kvinnliga läkarna är eleganta i sina saris och guldsmycken och männen har alltid byxor och skjorta, ingen har sjukhuskläder förutom på operationsavdelningen. Det är en tydlig hierarki mellan arbetsgrupperna och sin överordnande skall man tilltala Madam eller Sir i varje mening. Man får aldrig erkänna att man inte kan något om man blir tilfrågad för då gör man sin överordnade besviken, om man inte kan något skall man mumla lite och le. På föreläsningar och seminarier är det väldigt högtidligt. Då får man ta av sig sandalerna för föreläsningssalarna är de finaste och renaste rummena på sjukhuset och t.o.m luftkonditionerade, föreläsaren börjar alltid med "honoured professors..." På chefernas rum är det kylskåpskallt och extra blåsigt för där  supereffektiva luftkonditionerare. För att papprena ska hållas på plats tyngs de ner med eleganta tyngder i glas eller enklare tomma konservbyrkar som fyllts med gips. I de stora patientsalarna snurrar fläktar i taket och ibland hör man inte varandra för allt sorl från mänskor, snurrande fläktar och ofta under hösten, allt regn som dundrar ner.

På öppenvårdsmottagningarna och akuten sitter flera läkare tillsammans vid ett bord och tar emot patienter som ringlar fram i en enda oändlig kö. Varje patientmöte tar ca 5 minuter. Sekretessen är obefintlig. Kerala har Indiens bästa sjukvård med lägst barnadödlighet och högsta medelåldern, ca 75 år. Läkarna här saknar mycket av den utrustnng vi har hemma och man tar mycket färre prover och undersökningar för att hålla kostnaderna nere, man litar mera på den kliniska bedömningen, av nödvändighet.

Ibland har det varit tungt att se all fattigdom och tragiska livsöden, men den dominerande känslan har ändå varit en positiv och hoppfull känsla. Även de fattigaste här har tillgång till ganska bra sjukvård. En sjukvård med brister i sköterskepersonal, utrustning, monitorering och modern intervention men med otroligt entusiastiska och kompetenta läkare.

Trots dryga tre månader har jag bara skrapat på ytan. Jag trodde blåögt att sjukvården inte var så korrupt men en granne vars fru är gravid i 7:e månaden berättade igår att han redan varit på det statliga sjukhuset och mutat en sköterska för att de ska bli bra omhändertagna senare. Folk väljer helst att föda på privatsjukhus här, även de fattiga, det kostar ca 2000 SEK. Vår granne har inte i nuläget råd med privatsjukhus och är bekymrad för att inte kunna erbjuda det bästa för sin fru. Han sa att en födande kvinna är väldigt känslig och måste behandlas så varsamt som möjligt, vilket han vet inte är möjligt på det överbelagda, trånga och underbemannade statliga sjukhuset. Min upplevelse är ändå att de allra flesta läkare behandlat patienterna respektfullt trots hierarkinerna i samhället och det fortsatt existerande kastsystemet.

Noe har skjedd...



Selma FØR India
(Midsommar 2010)



Selma ETTER India
(Idag)

Frokostbesøk hos familien Joby

Joshua, Joby & Selma

Bare to dager igjen i India og vi merker at mange av de venner vi har fått her borte er opptatt av å få vise en siste gjestfrihet før vi drar. Idag tidlig var vi på frokosttbesøk hos Joby og hans familie som bor i et lite hus i samma gate som vi bor. Utrolig trivelige mennesker som virkelig har skapt seg sin egen fremtid her i Kovalam uten mer en 1500 rupees (300 kr)  i lomma fra starten av, som Joby selv fortalte. Både han og kona kommer fra landsbygda i nordlige Kerala, men flyttet hit for å finne lykken for noen år siden. Nå har de sønnen Joshua og nr 2 på vei. Joby jobber som servitør på en av våre favorittrestuaranter og det er slik vi har blitt kjent med han.



Mødrene

Vi ble invitert på deilig frokost med appam, rører gjort på erter, tomater og kokos, hjemmelaget pickles og te og paisam som er en veldig god dessert, som en søt og tynn risengrynsgrøt. Naboene var også innom og vi hadde en hyggelig stund sammen med alle.

Vi passet også på å gi bort en del av Selmas leker og saker som vi ikke vil ta med oss hjem. Denne problemstillingen opplever vi som litt krevende i forhold til flere av våre venner her nede - mange forteller jo selv at de er fattige og skjemmes ikke for det, men kan vi bare gi dem av våre brukte saker uten at de blir fornærmet? Hva skal man gi bort og hva har de bruk for? Hva forventer de seg? Vi gir jo litt, men skulle kunne gi så mye mer om vi ville, både av penger og annet, vi har så mye og de så lite. Men hva er rett og rimelig? Dette er noen av de vanskelige spørsmålene som vi strir med disse siste dagene, og den dårlige samvittigheten gnager. Men vi prøver å bruke sunn fornuft og erfaringen viser at de fleste blir glade for det meste. Godt å få bidra med noe ihvertfall.

Mekka for Matelskere

Ironisk nok har vi ikke skrevet så mye om den indiske maten på denne bloggen, selv om det er noe av det som kanskje har opptatt oss mest denne høsten. Å skrive et kort innlegg om den indiske maten kjennes veldig vanskelig. Den indiske matkulturen er så mektig at det blir bare feil å prøve å sammenfatte den i skrift. Derfor skriver jeg her om noen av våre absolutte favoritter etter 4 måneder i et mekka for matelskere. Daglig har vi mesket i oss all slags lekkerheter, noe som har begynt å sette sine spor på oss begge, men det får vi vel bare leve med ... :) Klikk deg gjerne inn på linkene nedenfor for oppskrifter og prøv selv...


Suski får servert Paperdosa på Gavori Nivas

Den Keralitiske frokosten har ry på seg (i hvert fall ifølge Lonely Planet) for å være en av de beste i verden. En stor forskjell fra vår hjemlige frokost er at denne nesten alltid inneholder noen veldig kryddsterkt. Noen av våre frokostfavoritter har vært f.eks;
Masala Dosa; en pannekake fylt med potetrøre, serveres med sambal og kokoschutney
Poori Masala; Friterte chapatti-brød serveres med en curry, f.eks egg curry.
Vada; friterte donuts med en fyllning av pressede grønnsaker. Susannas favorittrett på morgenen før jobb...
Appam; risbasert pannekake, myk og mild – serveres med spicy sambal.
Iddiappam; risnudler, serveres også med revet kokos, spicy sambal eller en curry.
Paperdosa; verdens største pannekake som er sprø og som før den serveres rulles sammen til et rør. Susanna fikk nesten sjokk første gangen hun bestilte dette på en restaurant i Trivandrum. Godt, men litt upraktisk å spise…
Til frokosten drikker man gjerne kaffe eller indisk krydderte, oftest veldig godt sukret og tilsatt kardemomme og ingefær, masala chai.



Selma spiser Thali

Den absolutt vanligste retten man spiser til lunch – er Thali, eller Meals som man også kaller det. Dette får man servert overalt i India - oftest på metalltallerkener eller på bananblad som på bildet til venstre - og kan koste bare noen få kroner. Thalien her i Sørlige India består av et utvalg av småretter som alltid serveres med ris og pappadam, som er et sprøtt, fritert tynnbrød (Selmas favoritt!). De fleste rørene er vegetariske, men ofte serverer man også kjøtt (mest kylling) eller fisk til. Man spiser selvsagt Thali med hånden, og da er det høyre hånd som gjelder :)

Her i Kerala som har en så lang kystlinje, har man ekstremt bra tilgang på fisk og skalldyr – og dette har naturligvis gjort at vi også har spist mye av dette i høst. I India er også veldig mange vegetarianere som gjør at det alltid finnes mengder av gode vegetarretter på menyene. Noen middagsfavoritter har vært;
Fish Malabari; Kingfish eller seerfish servert i en kryddsterk saus
Fish Fry; stekt, marinert fisk servert med lime
Fish Molee; hvit fisk i kokosmelk med cashewnøtter
Fish og Chicken Tandoori; fisk eller kylling grillet i tandooriovn med nord –indiske krydder
Prawns Masala eller reker stekt i smør og hvitløk (det kan være vanlige reker, tigerreker eller gigantiske jumboreker som har nesten like mye kjøtt i seg som hummeren man får her, som er relativt liten).
Blåskjell (Musslor) i Masala saus eller i en tørr kokos og kryddermarinade
Crab Masala; frityrstekte minikrabber som man spiser hele, litt som kryddsterk chips

Hummer med hvitløk

Lobster; hummeren servert her nede er betydelig mindre enn hjemme - og mangler klør! -  men like god på smak og prisen er bare en brøkdel...
Chicken Korma; favoritten fra indiske restauranger i Sverige smaker utsøkt også her, dette er kylling servert i en tykk saus med mye cashewnøtter
Butter Chicken Masala; kylling servert i en tykk saus med mye krydder, tomater og andre grønsaker
Vegetable, Chicken, Fish eller Eggcurry; alltid sykt godt med et godt brød til som f.eks Chapati eller det litt mektigere Paratha!
Vegetable Pakhoras; finhakkede og frityrstekte grønsaksblandinger
Aloo Gobi; poteter og blomkål i krydret saus
Dal; krydret røre gjort på linser, servers alltid i Thalis
Palak Paneer; spinat med ost og tofu
Biryani; stekt ris med grønsaker som er krydret med bl.a kanel og kardemomme. Serveres også med kylling eller kjøtt og alltid med pappadam og en yoghurtsaus som heter Raita.

Man drikker nesten alltid vann til maten, og da er det kokt vann som nesten alltid er varmt når man drikker det, eventuelt litt rødaktig i fargen pga ayurvediske smaksnøytrale oljer som tilsettes for helsens skyld. Alkohol drikkes sjelden til maten, men iblant te eller yoghurtdrikken lassi.


Friterte grønsaks pakoras

Inderne elsker sine søtsaker og noen favoritter er;

Gulab Jamun; små bakelser servert i sukkerlag smaksatt av kardemomme

Banana Fritter; frityrstekt banan
Payasam; typisk sør indisk dessert, som en søt og tynn nudelsuppe med mye sukker, kokosmelk, kardemomme, rosiner og cashewnøtter. En favoritt!
Enkel fruktsalat; nesten utrolig hvor mye bedre ananas, papaya og bananer smaker her enn hjemme!

Noen krydder som ofte går igjen i indiske retter er kardemomme, ingefær, kryddnellik, anis, tamarind, gurkemeie, koriander, sennepsfrø, kanel, rød og grønn chili - og kombinasjoner av disse ingrediensene utgjør Masala-krydderblandingen. Den mest populære blandingen som vi kjenner, Garam Masala, kan inneholde opp til 15 ulike sorter krydder! Her i Kerala bruker man også veldig mye kokos i maten, både i form av kokosolje, kokosmelk og revet eller hakket kokos.

Hjertelig velkommen på besøk i Stockholm for litt indisk mat á la Solhaug!

Julsällskap hos Balan

Idag var vi bjudna på julannandaglunch till Balan, min fasta taxichaufför till sjukhuset. Han var mäkta stolt över sitt hus som han arbetat på sista halvåret. Tidigare bodde han med sina tre döttrar Anchenna, Arjenna och Ashudi och sin fru i ett rum och kök, nu hade han byggt till två sovrum, vardagsrum och större terass, målat om etc. Han har tagit stora lån för att bygga större och hoppas nu kunna hyra ut till turister. Jag är lite orolig för detta projekt, hans hus är precis vid bäcken där det finns en tvätt/badplats för kvinnorna i grannskapet och det var ganska enkel standard på huset, men vi hoppas att han lyckas med sina planer. Han är redan orolig för framtiden då han ska betala vidareutbildning för sina döttrar och hemgift då de ska giftas.

Vi blev bjudna på en fantastisk lunch, totalt tretton rätter hemlagad mat på bananblad och rumsvarm öl därtill, de har inte kylskåp. Jag, Andreas och Selma satt i det lilla vardagsrummet på de tre plaststolarna som fanns medan Balans döttrar, fru och fruns mor stod vid dörröppningen till köket och iakttog oss, Balan stod vid matbordet och drack ett glas öl till vårt sällskap. Lite konstig känsla att vi fick sitta och äta själva medan värdskapet stod bredvid eller befann sig på köket - men så skall det nog vara, det är gästerna som skall ha allt fokus. Maten var underbar och vi fick både två och tre serveringar innan vi inte klarade mer. Därefter fick vi en liten dansuppvisning av de två minsta tjejerna i familjen - riktigt gulligt var det och skratten satt löst. Selma känner Balan mycket väl från alla våra taxiturer så hon kände sig hemma och sprang runt mellan rummen och lekte med de andra barnen. Hemmet var i övrigt enkelt, det fanns träsängar med lakan men varken kuddar eller madrasser, endast ett klädskåp för en familj på fem och inga möbler förutom sängarna, matbordet och tre stolar. Selma fick med sig en liten Krishnastaty som present från familjen, härliga människor som vi kommer sakna!



En färgglad julannandag



Kastsystemet ... och lite dagdrömmar

Glad andra juldag! Igår provade jag en Ayurvedisk behandling som heter Shirodhara det är en behandling som är bra mot bla stress. Efter hårbotten-, ansikts- och helkroppsmassage med varm olja flyttades en skål med ett litet hål i botten ovanför min panna. Skålen hängde i en ketting och fylldes med varm olja och sattes i pendling. Långsamt rann en stråle med olja ner fram och tillbaka över min panna. Ganska snabbt svävade jag i ett tillstånd mellan sömn och vakenhet. Toaletten i behandlingsrummet var trasig och porlade friskt som en bäck. Då jag låg där, sömndrucken, började en ny framtid växa fram inför mina ögon. En framtid där jag äger en transmedicinsk stressbehandlingsenhet där jäktade medelålders Stockholmare får Shirodharabehandling till accompanjemang av inte trasiga toaletter men delfinsång från min Bang&Olufsen. I väntrummet ligger man i hängmattor och ser på de lugnt simmande fiskarna i akvariet samtidigt som man får krama om magnetiska stenar... Patienterna blir ordinerade promenader i frisk luft, sex enligt Kamasutra och specialayurvedamat från en Indisk restaurang...

Nåväl... egentligen skulle jag skriva om kastsystemet idag. Kastsystemet är inte avskaffat i lag men lagen säger att alla skall ha samma rättigheter i samhället, oavsett kön, kast etc... I verkligheten existerar kastsystemet i allra högsta grad och är verkligen en maktfaktor. Det finns fyra huvud-kasttillhörigheter: Brahmins, Kshatriyas, Vaishyas, Sjudra och till sist och längst ner i hierarkin (i princip utanför hierarkin) - Dalites, scheduled casts eller så kallade Untouchables. Man ärver sin fars kasttillhörighet. Ju lägre kast desto mörkare hudfärg. Förut ansågs de lågkastiga smutsiga, man måste tvätta sig till och med om den lågkastiges skugga rörde vid en. Människor tillhörande de lägsta kasterna måste också gå baklänges och sopa bort sina egna fotspår så att ingen annan riskerade att trampa i deras fotspår och bli smutsiga. Brahminerna, de högst upp i hierarkin, ägde allt land förut och anses vara de renaste. I vissa Brahminfamiljer måste menstruerande kvinnor än idag sova utanför huset i ett tält för att inte smutsa ner de andra.

Varje huvudgrupp i hierarkin innheåller hundratals undergrupper. Man gifter sig nästan undantagslöst inom sin kast. Inom varje kast kan det finnas både fattiga och rika men inom de allra lägsta kasten är alla fattiga. En man som är högtutbildad, som t.ex läkare, men har låg kast är mindre ansedd än en lågtutbildad med hög kast. En dag kom en tiggare fram till mig och sa att han är en Brahmin, han var riktigt stolt och det verkade viktigt att jag förstod hans kasttillhörighet...

På sjukhuset har jag i flera formulär tex registreringsformuläret inför sterilisering sett en ruta där man skall fylla i kasttillhörighet. Då man börjar ett nytt jobb och då barnen börjar i skolan skall man även alltid fylla i kasttillhörighet. Jag frågade om man kan fråga folk öppet vilken kast de tillhör men det var absolut förbjudet, men de sa också att alla vet ju precis vilken kast alla grannar, kolleger etc tillhör. Kasttillhörigheten är en viktig bit av identiteten till folk.

De lägsta kasten: secluded caste och tribal caste (Untouchables) har en del specialförmåner som kvoterade platser till utbildningar. Kvotering finns även för dem till tjänster i politiken och den offentliga sektorn. Det pågår förstås en ständig politisk kamp i Indien för att bli av med kastsystemet på riktigt (också Mahatma Gandhi såg i sin tid på detta som sin viktigaste sak att kämpa för!), men på mig verkar det som att detta systemet är en så djupt integrerad del av hela det indiska samhället och folks mentalitet att det är svårt att förstå att det någon gång kan försvinna helt.

Traumatisk julekveld

Julekvelden i går var alt annet enn stille og rolig da hotellet rett ved siden av vårt hus hadde stor julefest med et 10-talls trommeslagere, Kathakalidansere, discotek etc som holdt liv til sene kvelden. Da underholdningen dro i gang tok vi faktisk en liten tur bort for å se. Vi hadde ikke mer enn kommet inn for porten før det kommer stormende en indisk julenisse i julenissedrakt og klassisk freaky, skjeggete julenissemaske og ville gi Selma en sjokolade. Hun tok ca 2 sekunder på å forstå hva som var på gang før hun brøt helt sammen i panikk og klamret seg frenetisk til mamma. Etter litt trøst fikk hun samlet seg litt og fikk faktisk frem et lite, tynt "nani" (takk) og et forsiktig smil til julenissen som nok forstod at han hadde voldet mer skade enn gavn. Trauma eller ikke trauma - kanskje julenissetradisjonen ikke kommer til å bli særlig sentral i familien Solhaug etter dette :)

Idag har vi hatt en herlig, sen frokost med sild, vaktelegg, oster, kaffe og frukt og vi har alle fått oss et morgenbad i poolen før Selma tok sin faste morgenblund. Susanna ligger i solstolen og forsøker panisk å brune seg litt ekstra før hjemreisen på torsdag. Tror også en liten oljebehandling står på menyen litt senere idag. Med andre ord - en rolig og fredelig 1. juledag som 1. juledag skal være.



Bilde av julebelysningen på Country Club
- tatt fra vår balkong i går kveld



God jul! Glad jul! Hyvää Joulua!

Julaften i fremmed land ble innledet på balkongen med luksufrokost; havregrøt med dadler og knuste pepperkaker (!!) til Selma og vår all-time indiske frokostfavoritt Masala Dosa (en slags pannekake fylt med en kryddsterk potetblanding akkompagnert av spicy sambal og kokoschutney) med ferskpresset juice, kaffe og frukt. Fine greier! Engelspillet som snurrer og klinger så fint i vinden fra takviften bidrar til julestemningen. Deretter var det gaveåpning - her bryter vi alle hjemlige tradisjoner - og Selma fikk naturligvis æren av å pakke opp den ene gaven fra Familien til Familien - en hel samling med gamle og nye Bollywood DVD-filmer! Så nå kan vi nyte av og gjenoppleve India også hjemme i stuen i Stockholm fremover :)

Litt skuffet (besviken) over innholdet i julegaven??

Senere i dag planlegger vi et besøk på en julegudstjeneste et eller annet sted her i Kovalam og ikveld blir det festmiddag med jumboreker og kanskje en skvett julechampagne.

Vi gleder oss allerede til 1. juledagsfrokosten når vi skal nyte av Abba sennepssild, knekkebrød, oster og finsk lakris - alt importert med ekspressbud fra Esbo for snart to uker siden :) Takk Elvi & Jan!

En riktig god jul til alle dere som leser vår blogg!!



Indisk julepynt. Her en julenissepalme i
Varkala for noen uker siden :)



Selmas nya kompis

Gudar i grönt

Hjälten i dramat

Idag var Andreas och igår var jag i huvudstaden på Kathakaliföreställning som är en klassisk Keralitisk dans-drama form där olika hinduiska gudasagor framställs från scenen. Totalt fyra trumslagare, varav två även sjöng gjorde sitt att skapa en fantastisk atmosfär kring skådespelet. Det var totalt fyra manliga dansare varav två spelade kvinnor. Alla hade stora plufsiga klänningar på sig, långt hår, stora hudvudbonader och mycket färgrannt sminkade ansikten. Dansen koncentrerades till ansiktsmuskulatur och ögon och händer. Det var otroligt vilken kontroll de hade t.ex på sina kindmuskler och pannmuskler som plötsligt kunde börja vibrera. Ansiktsuttryck och rörelser i ansiktet beskriver vilken sinnesstämning karaktären befinner sig i medan händerna utför ett komplicerat teckenspråk som berättar hela historien i detalj. Föreställningen varade i sex timmar uppdelat på två kvällar. Att få med sig handlingen var rätt svårt för oss oinvigda, men det var fascinerande bara att se på spektaklet och lyssna på de rytmiska trummorna och nästan hypnotiserande sången.

Idag hämtade jag också mina två nya par glasögon. Jippii! Det ena paret är prydliga skolfröken-brillor som Andreas behövde lite betänkningstid på att godkänna och det andra paret är Bella-Figura-Italy-Style. Glasögonen och Kathakalin var de sista punkterna på vår att-göra-i-Kerala-lista (punkten att få se en vild tiger har vi sparat till nästa gång vi kommer hit) så nu kan vi gå på flyget med lätta hjärtan...:)

De siste varme pappadagene...

Tiden går så alvorlig fort. Om bare 10 dager er vi tilbake i Stockholm og der venter snøkaos, rekordkulde, terror-trusler og en leilighet som står uferdig etter baderomsrenoveringen. MEN - like mye venter finfine skispor, mør biff og ferdig oppstykket kylling i butikken, velduftende kaffe (har levd på Nescafe i snart 4 måneder, det er en prestasjon!), musikk på stereon, NRK og TV4, drikkevann i springen, lekeplasser til Selma - og ikke minst, og aller vktigst - våra mange gode venner og kolleger! Vi gleder oss mer til å komme hjem enn vi gruer oss til å reise herfra, selv om vi nok kjenner litt på begge deler alle tre.

Susanna jobber den siste hele uken denne uken og jeg nyter siste dagene i varmen sammen med Selma. Nesten hver dag i snart 4 måneder har vi besøkt enten poolen på The Country Spa (hotellet som ligger inntil vårt hus) eller vår egen herlige beach - eller begge deler. Selma har under denne tiden rukket å bli god kompis med mange av de ansatte på hotellet og de som jobber på beachen, og de er noen av de som vi begge kommer til å savne når vi drar hjem. Skal også nevnes at Selma har blitt en skikkelig sjøløve etter så mange timer i poolen denne høsten.... men det skulle vel egentlig bare mangle ;)

To av Selmas gode venner fra Country Spa

Ooops...!

Far og datter på stranden idag 20 desember

Kokos & Krabbmat 4:e advent

Gårdagens höjdpunkt: Att bli attackerad och stucken av en stor krabba i havet. Resultat: ett blödande sår på hälen och lättnad över att hajen höll sig borta. Gårdagens andra höjdpunkt: Den inbitne kokoshatare Jan erkänner efter 10 dagar i Kerala, då han både blivit knådad med, druckit och ätit kokos i alla dess former, att han nu blivit omvänd :).

Rökelse håller myggen borta på vår balkong och det doftar gott. Det känns lite tomt, som efter ett roligt sommarläger, nu då Momi o Mofa åkt tillbaka till Finland. Vi har tänt ett ljus och skall dricka glögg och äta pepparkakskross tillsammans med våra trevliga Lule-grannar. Glad 4:e advent till alla!

Momis och Mofas tack (gästskribenter på Fam Solhaugs blog)

Hela gänget på utflykt till Varkala

Kära Susanna,
du har flera gånger fattat modiga beslut i ditt liv och åkt utomlands för att studera och jobba, beslut vilka vi som mamma och pappa med stor glädje har fått följa. Men att du med helhjärtat stöd av familjen trots Selmas ringa ålder gick in för att jobba en period på ett indiskt sjukhus var nog pricken på i:et, och även oväntat! Denna period har gett inte bara dej utan också Andreas många rika minnen och värdefulla erfarenheter för resten av livet. Och kanske också Selma kommer att minnas en del, vem vet.

Selma, Momi & Mofa i Vizhinjam. Nya fetischen; väskor!

Kära Andreas,

om Susannas vardag varit full av professionella, mycket intressanta medicinska utmaningar har du också genomfört ett mångkulturellt uppdrag i en krävande miljö. Du har med bravur burit ansvar för Selma och en hel del ground service, för vilket förtjänar djup respekt. Bara ett exempel: det mycket mansdominerade samhället har med uppspärrade ögon noterat att en man ensam skuffar fram Selma i en vagn eller nu enligt landets sed bär henne i famnen . ... where is the mother??

Kära Selma,

tack för dina tusentals godnatt- och andra pussar och dina härliga mjuka händer när du ”pajar” och kramar oss – känslor som vi inte glömmer.

Pitstopp på shoppingrundan i Trivandrum

Ert Indien-beslut gjorde att vi som Momi och Mofa inte behövde övertalas att komma på besök. Redan innan ni åkte iväg tog vi positivt emot ert förslag att planera en resa till Kovalam. Och nu kan vi säga att alla våra förväntningar har överträffats. Vi är för det första utifrån hjärterötterna tacksamma över att ha fått återse Selma, Susanna och Andreas och över att ha fått bo med er i det överdådiga pink house at the Kovalam beach. Och att därtill ha fått uppleva härliga, mångsidiga bitar av sköna Kerala under bästa tänkbara guidning. Våra egna indier Susanna och Andreas besparade oss från alla eventuella turistfällor. Vi har klarat oss utan magont, trots ett potpurri av de mest fantastiska, kryddade och verkligt kryddade keralitiska och andra indiska rätter. Och med en tilltagande känsla av trygghet när vi med egna ögon sett att man exempelvis kan lämna sina sandaler liggande i sanden eller glömma sin väska och återfinna allt på sin plats långt senare. Svårt att förstå efter några års vistelse i Italien... Människorna här är otroligt vänliga alltid med ett leende i lager, trots fattigdom och svårigheter.

Coolaste tjejen Momi-style

Reflektion nummer 1; Kovalam finns inte längre, utan har ändrats till Selmalam, eftersom staden så att säga har erövrats av vår dotterdotter. Bokstavligen ALLA tycks känna Selma på stranden, i olika butiker, på gatan. Hennes föräldrar borde vidare utnämnas till Finlands, Norges och kanske t.o.m. Sveriges goodwill ambassadörer i Kovalam. Så mycket har de främjat kunskapen om och gjort PR för dessa länder. Lite med Selmas hjälp.

Solnedgång i fiskarbyn Vizhinjam

Reflektion nummer 2; Rikedomen på upplevelsemöjligheter är enormt stor. Inte bara beachen, naturen (se bland annat blograpporten från Backwaters), utan det pulserande livet i byar och städer med något ständigt på gång. Som exempel kan vi nämna att vi storligen har njutit och rörts av att följa med barnen i den lokala skolbussen när de vinkande och skrikande hälsar på Selma som vinkar till dem från balkongen under vilken bussen svänger varje morgon och eftermiddag. Själva har vi som upplevelse tagit för oss också av mycket avkopplande ayurvedasessioner..... Jo, som läkarvetenskap en omstridd grej (se Susannas blog), men som avslappning rekommenderar vi gärna. God filis efter en full body oil massage. Och priserna är synnerligen överkomliga; ett paket för 2 personer med tre olika behandlingar som var och en tar 1,5 timme kostar i storleksordningen sammanlagt drygt 100 euro (6500 rupee) och inkluderar skötsel av två vårdare.

Mofa & Selma i sandslottsbyn

Inför returen som nalkas alltför snabbt vill vi ännu säga varmt nanni (tack på Malayalam) till Susanna, Andreas och Selma. Ni och hela ert nätverk har gett oss underbara, mångkulturella och oförglömliga dagar under Keralas blå himmel och i dess skogar av kokospalmer.



Vi tillönskar er en trygg retur och krafter att återinstallera er i Norden!

Tusen kramar,
Elvi & Jan

Serie: Eksotiske dyr

Idag; Havsskilpadde
På dagens morgenspasertur langs strandkanten fikk Jan og Elvi øye på en relativt sjelden gjest på disse kanter - ihvertfall har vi aldri sett en slik før og heller aldri hørt om noen som har gjort det - nemlig havsskilpadden. En søt, liten krabat tydeligvis. Etter en liten fotosession ble skapningen varsomt geleidet tilbake i det store havet.

Några dagar med blå himmel!

Äntligen har det utlovade soliga decembervädret anlänt. Hela veckan har det varit soligt med blå himmel. På kvällarna faller solen förvånansvärt snabbt ner som en gul apelsin medan havet är grönskimrande. Vid 18.30 är det redan mörkt. Senaste dagarna har vi varvat med god mat, stranden, poolen, slappa på vår balkong och några promenader i fiskebyn och i centrum och Ayurveda. Mamma har hunnit med tre Ayurvedabehandlinagr redan och njuter i stora drag. Selma njuter av så många vuxnas uppmärksamheter och har idag dansat ringdansar med momi och mofa. Nu ska jag och Andreas ut på byn helt själva, känns helt fantastiskt skönt efter nästan fyra månader utan barnvakt. Vi vet inte riktigt vad vi ska hitta på men något extraordinärt blir det, favoritmusikrickshawen är bokad och vi har pyntat oss i finkläderna :).

Kvinna för sin hatt

På begäran kommer några bonusbilder på vår bestämda och hattälskande dotter. Den rosa hatten är en elegant 3-kronors plastsolhatt som de indiska gullungarna springer runt i. Den silvriga hatten är Momis finhatt. Den bruna stolen är Selmas första helt egna stol i träimiterad plast.

En adventsglad tjej

Selma njuter av äppelbitar i sin favoritstol

Glad Lucia!!

Morgonkaffe i Backwaters

Oj vad tiden går, nu har föräldrarna varit här redan fem dagar, man vill ju visa dem allt, 10 dagar är inte så länge... Vi har haft en fin tur till Backwaters igen och vår båt hade bara tre kackerlackskompisar ombord (som vi såg...) varav bara én lever i dag. Det är paradisiskt vackert i Backwaters men... sopor finns även där liksom överallt i Indien. När vi i morgonsolen suckande betraktade hur vackert palmerna speglade sig i vattnet och disen dansade som älvor framför oss hörde vi plötsligt ett plask och plask till och såg hur den lokala kvinnan på stranden kastade två sopsäckar i vattnet. De skönk fint till bottnen från vår åsyn och man undrar om hon lagt en sten i. Vid nästa trappa ner till vattnet stod en man och borstade tänderna... Resten av dagen gick sedan åt att planera ett sophanteringsprogram och Rädda-Backwaters-Projekt. Då vi tog iland för natten omringades vår båt av byns barn. Mamma hade med sig pennor (barn här suktar efter "schoolpen", dvs pennor med västerländska loggor på) men de räckte inte till alla, därför delade hon dem ut under intensiv spänning åt de som blev utvalda av den finska ”entten tentten teelikamentten...” ramsan. Barnen förstod snart leken och vi hade jätteskojigt allihopa.

Glad svettig Lucia!

I Kovalam har vi idag blivit omkullvälta av jättevågor på stranden, smakat hummer och åkt vår favoritrickshaw med musik och pappa fick åka motorcykel för han rymdes inte i rickshawen. Dagens viktigaste händelse är dock Selmas första luciatåg. Vi fick muta henne med mängder av pepparkakor för att få på henne kostymen, väl färdig nynnade hon några lalala och vi rördes alla till tårar...



En nyfriserad liten Lucia delar ut pepparkakor

Jan och vår favorit rickshawchaffeur Rateesh testade motorcykeln



Momo Elvi och Mofa Jan har hjälpt oss julpimpa balkongen!
Som seden är i Indien skall julstjärnorna hänga utomhus :)



Föräldramys

Två glada och ett Banyan-träd

Skojigt att ha besök! Selma älskar all uppmärksamhet från momi o mofa och den nya sångboken från gudmor Saga har hon burit under armen sedan hon klarade att öppna paketet och letar efter villiga sånglärkor hela dagen. Igår och idag har vi promenerat till några av våra favoritställen och däremellan har vi druckit kokosmjölk, five-rupie-te (enkronorste), ätit Kingfish och starkt kryddade (alltför starkt?) indiska röror från Susannas favorithak i Trivandrum och hälsat på alla grannar. Under dagens rundvandring visade vi också pappa vårt favorit-träd i Kovalam, ett enormt Banyan-träd. Han hade aldrig sett ett sådant förut! Tänk att det kunde vara så lätt att imponera på en trädexpert :). På stranden visade Selma ivrigt sina favorit kurragömmastenar och sina krabbkompisar som hon varje dag desperat försöker fånga. Imorgon drar vi på båttur till Backwaters.

Dagen vi har ventet på...

I natt fikk vi storfint besøk! Kl 0400 i dag tidlig landet flyet fra Doha, Quatar med (sviger)foreldrene Jan og Elvi ombord - som hadde trosset flystreiker, forsinkelser, snøkaos og bråkete flypassasjerer - og tatt seg hele veien hit til Kerala. Jeg og vår faste sjåfør Vineesh var på plass på flyplassen og tok imot og fikk dem trygt hjem til huset vårt i Kovalam. Her ventet velduftende jasminkranser og et nyinredt gjesterom - men før vi alle krøp tilbake i sengen var det stor seremoni og oppakking av julesild, knekkebrød, oster, julekaker, gløgg, pepperkaker og masse andre godsaker! Til og med julekalender lå med i bagasjen...! Hvilken fest!

Idag tidlig var det en perpleks og overrasket liten Selma som plutselig fikk se Mofa kikke ut fra gjesterommet. Og etter noen forsiktige minutter og en rituell overrekkelse av Selmas små lekedyr, var isen brutt og det glade barnebarnet kastet seg villig i leken - og i fanget - til både Momo og Mofa. Vi ser frem imot herlige 10 dager sammen med Jan og Elvi her i vårt lille paradis!

Original Fake

Jeg liker butikker som ikke prøver å utgi seg for noe annet enn det de er... Orginal Fake - Exclusive Leather Boutique er en slik ...:)

Lukternas förlovade land

Det är fullt av lukter här, både goda och mindre tilltalande. Jasminblomkransar, färskt indiskt bröd, brinnande sopor, avgaser, salt hav, fisk, våt jord, fuktiga kläder, rökelse, rutten lukt... Jag har en ovana att lukta på allt. Denna ovana har stärkts här i lukternas förlovade land. De senaste dagarna har Selma börjat härma mig, hon kan gå runt länge och lukta på allt hon kommer åt. Men hon måste förfina sin timing, hon sniffar och luktar högljutt och först därefter för hon sin näsa mot föremålet. En annan ny lek hon ägnar sig åt är att snurra runt, runt tills hon ramlar, därefter klappa ihärdigt och ropa bravo! 

Helig mat och kompisnytt

Här jobbar alla på lördagar så jag visade lite solidaritet och åkte till sjukhuset igår. Efter ronden stod jag plötsligt med en hög brun gegga i min hand. En av ST-läkarna hade varit på pilgrimsfärd till ett tempel som man vandrar till barfota upp för ett berg, Sabarimala. Guden som dyrkas där var en ungarl så menstruerande kvinnor får inte besöka det heliga stället. De flesta män i Kerala som är hinduer besöker templet flera gånger under sitt liv och det är kanske den viktigaste pilgrimsdestinationen för män i Kerala. I templet kan man köpa en speciell gudomlig brun, söt smörja - "aravana". Smörjan är väldigt eftertraktad (vet inte helt exakt varför...) och alla läkarna väntade ivrigt på att få sin andel utdelad på handflatan. Sedan stod vi där i en ring och slickade i oss det, en speciell upplevelse. Det var väldigt sött och segt med lite smak av kardemumma.



Två sötisar

Söndagen idag kändes extra skön då jag jobbat igår. Vi tog det lugnt och besökte Selmas enda kompis här, en indisk kille som är son till en familj som bor granne med en av våra favoritrestauranger, 3rd Rock på Samudra Beach. Han är precis lika gammal som Selma och heter Niranjan, men alla kallar honom bara Kuttysan- "lillkillen". Efter en lång hej-du-ser-trevlig-ut-men-jag-leker-helst-själv-period sedan början av september, har de nu äntligen hittat varandra och kastade boll tillsammans idag och lekte kurragömma. Men som det brukar slutade det med gräl och sandkastning :). På restaurangen smakade vi indisk mini-krabba för första gången då säsongen precis börjat. Gott, men litet kött jämfört med vad vi är vana med hemifrån...

Kort blir lengre

Det er rart hvordan man så lett blir blind for små og store framsteg hos lillejenta når man er sammen hver dag og stort sett hele tiden. Men iblant slås man av undring over hvordan tiden går og hvordan en liten kropp vokser seg større og lengre... Oftest legger man kanskje ikke merke til det i det hele tatt (før andre gjør en oppmerksom på det), men andre ganger blir det veldig synlig... Som f.eks den første hestehalen :)

Internationella AIDS-dagen

Nu är jag tillbaka på barnkliniken på det stora sjukhuset efter veckorna på vårdcentral och Ayurvedasjukhus. Mina två svenska kolleger har åkt hem så det var lite nervöst att gå tillbaka helt själv men jag blev jättebra emottagen och folk kom ihåg mig och tyckte jag blivit rund och fin i ansiktet :). Den indiska maten är god... Denhär veckan har varit otroligt intressant, jag har sett så många spännande fall och idag var det extra trevligt för det är Världsaidsdagen vilket firades med fika (sött te och chilikryddade små grönsaksbollar) och en specialföreläsning om hiv/AIDS hos barn. I Indien uppskattas det finnas ca 2,4 miljoner hiv-smittade idag. NACO, National Aids Control Organisation, leder kampen mot AIDS i Indien, med tex utbildning, kondomkampanjer, behandling...Man tror nu att hiv minskar i Indien. Sex utanför äktenskapet är tabu liksom kondom. Många smittade berättar inte sin partner om hiv-smittan. Ett annat problem är smittöverföring från mor till barn (under graviditet, förlossning eller amning), senast idag träffade jag ett barn som smittats av sin mor. Om modern medicineras rätt minskar risken för smittöverföring drastiskt, att behandla hiv smittade gravida kvinnor är alltså ett jätteviktigt arbete.

Taufabrikken

Fabrikken sett fra veien vår

Her om dagen oppdaget vi noe nytt i vårt nærmeste naboområdet. Der finnes en stor bygning som vi ikke har tenkt over tidligere, men denne gangen når vi gikk forbi lå det kokosfiber i store mengder utenfor. Vi kunne høre at det var full aktivitet inne i bygningen og våget oss inn på området og inn døren. Huset bestod bare av et stort rom, fullt av kvinner som ropte, pratet, lo og skrålet - mens de produserte tau (rep) av kokosfibrene. Teknikken kunne minne litt om gammeldags spinning av garn - og maskineutrustningen ("rokkene") var meget enkel så ut til å bestå av bl.a gamle sykkelhjul.

Fabrikklokalet var bare et eneste stort rom

Vi hadde jo med Selma på armen og det ble stor oppstandelse når vi viste oss i døren. Vi ble vinket inn og fikk gå å se nærmere på produksjonen - og alle ville naturligvis ha Selmas oppmerksomhet. Alle kvinnene hadde sine oppgaver, noen satt på golvet og sorterte råmateriale, andre spant på "rokkene" og andre hadde ansvaret for å flette tauet med en spesiell teknikk. Stemningen var veldig høy og de virket å ha det veldig gøy på jobb!  Når vi tok fram kameraet og ba om å få fotografere litt ville de straks ha betalt - noe man kan forstå da lønningen er veldig lave. Vi betalte naturligvis og takket for oss.

Arbeider med sin "rokk" gjort av sykkelhjul

Palmer og kokosnøtter er utrolig viktige råvarer for de lokale innbyggerne her i Kerala og det blir brukt til enormt mye forskjellig, alt fra mat, matolje, hårolje (alle menn her i området har kokosolje i håret på morgenen, fikk selv prøve det da jeg var til frisøren...), ved, skrubbebørster etc etc. Her i området virker det å være spesielt mye tilverkning av kokosfibertau, og det er spesielt de lokale kvinnene som er sysselsatte i denne næringen. Vi har senere fått lære at den indre kjernen av kokosnøttene deles, legges i bløt og tørkes ganske omstendelig før fibrene kan frigjøres og brukes i tauproduksjonen.